Jag köpte en bok idag, jag köper sällan böcker, jag lånar hellre. Tänker att det är snällare mot träden och mot miljön. Men idag ville jag vara snäll mot mig själv och unna mig något så då fick träden ställa sig åt sidan. Jag kan ju inte gå omkring och tänka på träden hela tiden, någon gång måste jag få tänka på mig själv också tycker jag. I alla fall 1% av tiden.
Som du ser så köpte jag boken "Kriget är slut" som Morgan Alling skrev efter att han hade varit sommarpratare i P1 för ett par år sen. Det är hans självbiografi om hans trasiga uppväxt, om hur slöt fred med sig själv och om hur han överlevde tack vare sin humor och sin längtan efter revansch. Alltså typ som jag då, fast jag krigar fortfarande lite emellanåt. Jag kan dock upplysa er om att freden är inom räckhåll för min del också.
Jag skulle kunna sätta tusen spänn på att jag kommer att känna igen mig en hel del i det han skriver (jag har alltså inte börjat läsa boken än). Jag känner på mig att Morgan och jag har en del gemensamt. Några saker vet jag redan att vi har gemensamt, Morgan är en vinnare, det är jag med. Jag brukar "skratta åt skiten" (det är typ mitt motto) och Morgan använde sig av humor som en del av sin överlevnadsstrategi. Morgan tog revansch, han lyckades vända skiten till något positivt och bryta sig loss från det. Jag är mitt uppe i min revansch och jag vet att en dag så kommer jag ha tagit den, min revansch. För precis som Morgan - så är jag också en vinnare.
De fruktansvärda händelserna som skedde i Norge för två dagar sen då nästan hundra människor miste sina liv har berört många. Hela Norge är i chock och i stor sorg, och vi är många som lider med dem, även jag. Imorse grät jag när jag såg minnestunden för de som hade omkommit i dåden i Oslo och på Utøya. Jag brukar normalt sett inte gråta när det händer hemska saker i världen men det som hände i Norge känns så himla nära, det kunde lika väl ha hänt här i Sverige. Jag kan relatera till det på ett annat sätt än om det skulle ske på andra sidan jorden. Inte för att jag inte skulle känna med de som drabbas om det skulle ske någonstans långt bort men det är inte på samma sätt bara, ni förstår säkert vad jag menar.
Jag tog en stillsam promenad nu ikväll, jag kände att jag behövde det för att kunna få en chans att ta in allt som har hänt de senaste dagarna. Det är så mycket som far runt i mitt huvud, frågor, funderingar, tankar. Det känns i hela kroppen, det är många olika känslor som kommer och går hela tiden. Ilska, vrede, sorg, lite glädje, frustration, hat, kärlek och ibland likgiltighet. Jag tror på att allt ont alltid för med sig något gott och jag tror inte att det är annorlunda den här gången. Det norska folket och vi andra som känner med dem kommer att gå stärkta ur det här, en del säger att det här har förenat folket, vi står enade tillsammans. En tjej som blev intervjuad i samband med terrordådet på Utøya sa så här: "Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans" och jag kunde inte ha sagt det bättre själv, det är så sant. Jag vet hur jag ska tackla det här - med kärlek.
Fem minuter tar det för mig att komma hit, jag bor väldigt
nära ett friluftsområde med en sjö, skog och stigar.
Det är så himla fint att gå längs sjön, det ger mig sinnesro.
Precis invid sjön finns det ett berg som jag brukar gå till
Där brukar jag sitta och titta ut över vattnet, låta tankarna
skingras och känna doften från sjön och från skogen.
När jag hade suttit på berget och blickat ut över sjön
och fått chans att skingra tankarna och bearbeta alla
intryck så kändes det lite bättre. Jag kände att jag
fått den styrka som jag så väl behöver. Nu ser jag allt
lite klarare och det känns lite lättare att andas. Nu
är jag redo att ta nya tag.
Jag läste precis ett blogginlägg om helvetet på Utøya som en av de överlevande ungdomarna skrivit, det var väldigt starkt och rörande. Jag finner inga ord, jag bara gråter. Jag översatte det till svenska så att det blir lite enklare att läsa men om du vill läsa det ursprungliga inlägget så kan du gå in här.
Helvetet på Utøya
"Jag vaknade. Jag kan inte sova mer. Jag sitter i vardagsrummet. Jag känner sorg, ilska, glädje, Gud, jag vet inte vad. Det är så mycket känslor. Det finns för många tankar. Jag är rädd. Jag reagerar på minsta ljud. Jag kommer att skriva om vad som hände på Utøya. Vad mina ögon såg, vad jag kände, vad jag gjorde.Orden kommer direkt från mig, men jag har valt att censurera många namn av respekt för mina vänner.
Vi hade ett krismöte i huvudbyggnaden efter explosionerna i Oslo. Efter det blev det ett möte för medlemmar i Akershus och Oslo. Efter mötena var många, många människor runt och i huvudbyggnaden. Vi tröstade oss själva med att vi var säkra på en ö. Ingen visste att helvetet skulle bryta ut hos oss också.
Jag stod i huvudgången när panik bröt ut. Jag hörde skott. Jag såg honom skjuta. Alla började springa. Den första tanken var: "Varför skjuter polisen på oss? Vad i helvete? "Jag sprang in i det lilla rummet. Människor sprang. Skrek. Jag var rädd. Jag lyckades komma in i ett av rummen på baksidan av byggnaden. Vi var många där inne. Vi låg på golvet alla tillsammans. Vi hörde flera skott. Var mer rädd. Jag grät. Jag visste ingenting. Jag såg min bästa vän genom fönstret och undrade om jag skulle gå ut och ta honom in till mig. Jag gjorde det inte. Jag såg rädslan i hans ögon. Vi låg på golvet inne i rummet i några minuter. Vi kom överens om att inte släppa in fler om mördaren kom. Vi hörde flera skott och bestämde sig för att hoppa ut genom fönstret. Panik bröt ut bland oss. Alla i rummet rusade till fönstret och försökte hoppa ut. Jag var den sista och tänkte: "Jag är den siste att hoppa ut genom fönstret. Nu kommer jag att dö. Det är jag säker på, men det kan vara okej, då vet jag att de andra är trygga. "Jag kastade min väska ut genom fönstret. Försökte att klättra ner, men förlorade greppet. Jag landade hårt på den vänstra delen av kroppen. En pojke hjälpte mig upp. Vi sprang in i skogen.Jag såg mig omkring. "Är han här? Skjuter han mot mig? Kollar jag på honom själv? "En flicka hade en bruten fotled. En annan var allvarligt skadad. Jag försökte hjälpa lite innan jag gick ner till vattnet. Jag sökte skydd bakom en sorts tegelvägg. Vi var många.Jag bad, bad, bad. Jag hoppas att Gud såg mig. Jag ringde mamma och sa att det inte var säkert att vi skulle träffas igen, men att jag skulle göra något för att klara mig. Jag sa flera gånger att jag älskade henne. Jag hörde rädslan i hennes röst. Hon grät. Det gjorde ont. Jag skickade ett SMS till min pappa, sa att jag älskade honom. Jag skickade ett textmeddelande till en annan person som jag håller väldigt kär. Vi hade lite kontakt. Jag skickade ett SMS till min bästa vän. Han svarade inte. Vi hörde flera skott. Kröp ihop.Gjorde allt vi kunde för att hålla värmen. Det var så många tankar.Jag var så rädd. Min pappa ringde mig. Jag grät, sa att jag älskade honom. Han sa att han var på väg med min bror för att ta emot mig när jag kommer över till fastlandet, eller när de kom till ön.Det var så många känslor. Så många tankar. Jag berättade allt jag kunde. Det tog lite tid. De andra som ringde sina föräldrar och jag började så småningom sms:a av rädsla för att mördaren skulle höra oss.Jag tänkte på min syster som är bortrest. Hur jag skulle berätta för henne hur det gick? Vad som hände med mig. Jag uppdaterade på Twitter och Facebook att jag fortfarande lever och att jag var "säker". Jag skrev att jag väntade på polisen. Folk hoppade i vattnet, började simma. Jag ljög. Jag bestämde mig för att om han gjorde det skulle jag spela död. Jag skulle inte springa eller simma.Jag kan inte beskriva den rädsla, alla mina tankar, vad jag kände.
En en kom. "Jag är från polisen." Jag låg ner. Några skrek tillbaka att han måste bevisa det. Jag minns inte exakt vad han sa, men mördaren började skjuta. Han laddade. Sköt mer. Han sköt dem omkring mig. Jag blev liggande. Jag tänkte att: "Nu är det över. Han är här. Han tar mig. Nu dör jag." Folk skrek. Jag hörde att andra blev skjutna. Andra hoppade i vattnet. Jag låg där. Med min mobiltelefon i handen. Jag låg ovanpå benen på en flicka. Två andra personer låg ovanpå ett av mina ben. Jag ljög. Det strömmade in sms. Mobiltelefonen ringde flera gånger. Jag låg kvar. Jag spelade död. Jag låg där i minst en timme. Det var alldeles tyst. Jag vände försiktigt huvudet för att se om jag kunde se någon som levde. Jag såg lik. Jag såg blod. Rädsla. Jag bestämde mig för att ställa mig upp. Jag hade legat på en död kropp. Två döda som låg på mig mig. Jag hade en skyddsängel.
Jag visste inte om han skulle komma tillbaka igen. Jag vågade inte titta på alla de som hade ringt och messat mig. Jag skyndade mig ner till vattnet. Jag tog av min tröja. Den var stor. Jag trodde att det skulle vara svårt att simma för mig.Jag övervägde om jag skulle ta med min mobiltelefon eller lämna den. Jag stoppade den i bakfickan och hoppade i vattnet. Jag såg flera andra i vattnet. De hade simmat långt. Jag såg att några hade samlats runt en flytande uppblåsbar båt eller nåt sånt. Det var många som plockade upp dem som simmade ut. Jag simmade, simmade och simmade mot den uppblåsbara båten. Jag skrek. Grät. Blev kall. Jag tänkte på när jag skulle drunkna. Det blev tyngre och tyngre. Jag bad. Jag fortsatte. Blev trött i armarna. Bestämde mig för att vända mig på rygg och bara använda benen att simma med. Jag sjönk. Jag började simma normalt igen. FÖö en liten stund trodde jag att de som hade samlats kring luftbåten började röra sig bort. Jag skrek. Bad dem vänta på mig. Jag måste ha sett i syne. Jag simmade minst ett par hundra meter innan jag kom fram. Vi pratade lite med varann. Berättade vad vi hette, vart vi kom ifrån. När båtarna passerade oss ropade vi på hjälp, men de plockade upp de som simmade först. En man i en båt kom till oss. Han kastade ut flera flytvästar. Jag fick tag i en. Jag har den på mig. Jag höll i den lilla luftbåten länge innan samma man kom tillbaka för att plocka upp oss. Alla blev kom med. Han började åka mot stranden. Efter ett tag började den lilla båten att ta in lite vatten. Jag gjorde allt jag kunde för att få ut så mycket vatten som möjligt. Jag använde en hink. Jag var utmattad. En annan flicka i båten tog över. Vi kom iland. Vi fick filtar. Tårarna tryckte på. Jag grät mer. En kvinna kramade mig. Det var så bra. Jag grät högt. Jag snyftade. En man lånade mig sin telefon. Jag ringde min pappa, "jag lever. Jag gjorde det. Nu är jag trygg. "Jag la på. Grät mer. Vi var tvungna att gå en liten bit. Helt okända människor tog oss in i sina bilar och körde oss till Sundvollen hotell. Jag sprang in för att se om jag kunde se min bästa vän. Jag såg honom inte någonstans. Jag såg en vän. Jag grät högt. Vi kramade varandra länge. Det var bra. Jag gick runt och letade efter vänner. Mitt hjärta dunkade. Jag grät mer. Jag registrerade mig hos polisen, jag kollade igenom alla listor. Jag visste inte om min bästa vän levde. Jag tittade igenom alla listor. Jag kunde inte hitta hans namn någonstans. Jag var rädd. Jag fick ett täcke. Jag tog av mina våta strumpor. Jag var halv naken. Fick en jacka. Jag försökte ringa lite. Kontaktade mina föräldrar igen. Min pappa och bror var på väg att hämta mig. Jag drack lite choklad. Jag satte mig. Tänkte.Grät. Såg många vänner. Kramade dem. Grät. Jag lånade en dator.Uppdaterade Facebook och Twitter igen och sa att jag var säker. Jag var på hotellet i flera timmar innan min familj kom. Jag letade efter bekanta. Jag pratade med en präst. Jag berättade allt jag hade sett. Det var ett bra samtal. En man från Röda Korset såg alla mina sår. Rengjorde dem. Tiden gick. Jag var med några av mina vänner.Alla talade om samma sak. Hur vi överlevde. Vad som hade hänt. Jag frågade flera om de hade sett min bästa vän. Ingen hade sett honom. Jag var rädd. Jag trodde att det var mitt fel eftersom vi inte hade lyckats hålla ihop. En vän fick nyckeln till ett hotellrum. Vi satt där, tittade på nyheterna. Det var ilska, sorg, så många känslor.Min pappa ringde, de hade kommit. Jag tog hissen ner. Sprang ut till dem. Kramade min bror och min pappa länge. Jag grät högt.Min bror grät också. Det var en bra stund. Jag såg en pojke som såg ut som min bästa vän. Jag ropade hans namn. Han vände sig om. Det var honom. Vi kramade varandra länge. Båda grät, vi frågade varandra hur vi hade lyckats. Efter ett tag, registrerade jag mig och vi åkte hem. Någon annan åkte med oss. Min bästa vän var med mig. Hans bror hade kommit till mig med sin bästa vän.Det fanns flera som hade samlats vid mitt hem. De skulle inte gå hem förrän de hade sett att jag mådde bra. Vi pratade lite. Jag drack en juice Gladden. Åt en yoghurt. Pratade lite mer med min mamma och min familj. Jag ringde min bästa vän. Det var ett bra samtal.Hon sade: "Jag var inte säker på om jag någonsin skulle få det här samtalet." Tårarna tryckte på. Vi pratade lite. Efteråt lade jag mig. Klockan var tre. Mamma vägrade att låta mig sova ensam, så vi sov tillsammans.
Det har gått flera timmar efter allt detta hände. Jag är fortfarande i chock. Allt har inte sjunkit in än. Jag har sett mina vänners lik. Flera av mina vänner är försvunna. Jag är glad över att jag kan simma. Jag är glad att jag lever. För att Gud vakade över mig. Det finns så många känslor, så många tankar. Jag tänker på alla berörda. Alla som jag har mist. På det helvete som är och var på ön. Sommarens vackraste äventyr som omvandlades till Norges värsta mardröm."
Jag kollade bland en massa gamla saker från förr och fann ett brev jag hade skrivit till min mamma för ungefär tre år sedan som jag aldrig skickade. Här är en del ur det brevet:
"Det är mycket jag har varit med om i min uppväxt, mycket som man som barn inte ska behöva uppleva. De sista månaderna innan du och pappa skiljdes i maj 2005 var de mest jobbiga.
Jag kommer ihåg att pappa fick en snedtändning på tjacket. Han blev paranoid, hade förföljelsemani och blev aggressiv.
Jag kommer ihåg att du efter ett av era bråk gick hemifrån. Jag gick efter, gråtandes, förtvivlad och rädd för att du skulle gå och aldrig mer komma tillbaka. Du gick längs grusvägen och skrek att du inte orkade mer, att du skulle dra och aldrig mer komma tillbaka. Sedan kom vi fram till bilvägen som du lade dig ner på och du sa att du skulle ta livet av dig, att du var värdelös och sjuk i huvudet.
Jag var tretton år då, livrädd för att du skulle försvinna ifrån mig men samtidigt livrädd för att pappa skulle slå dig sönder och samman ifall vi vände tillbaka hem.
Jag minns även att några månader tidigare att jag vaknade en natt av att du skrek och grät. Jag trodde att det var ett vanligt bråk som du och pappa hade, men så var det inte. Jag smög nedför trappan och försökte titta in i vardagsrummet, rädd för att ni skulle upptäcka mig.
På något sätt samlade jag mod till mig och gick in i vardagsrummet. Det jag såg sitter än idag kvar på min näthinna, det var hemskt. (...) Jag kommer ihåg din skräckslagna min och pappas iskalla uttryck i ansiktet."
Detta är bara en liten del av det som jag bär med mig. Det är en en liten del av det som har gjort mig till den jag är idag, jag står för den jag är och jag är stolt över mig själv. Jag klarade det mot alla odds, jag gick vinnande ur striden. Jag har vänt det till något positivt och gjort det till en styrka. Jag överlevde och nu står jag här med livet framför mig och jag vet att ingenting är omöjligt, endast jag själv sätter gränserna. Nu kör vi!
(Och nej, jag tycker inte synd om mig själv, så du behöver inte heller göra det.)
Att drömmar slår in och idag skedde det. Jag fick ett sms i förmiddags som löd "Annika kommer till Popaganda!!!", jag trodde knappt det var sant. Jag var tvungen att sätta mig ner i trappan utanför tunnelbanan vid Danderyds sjukhus och dubbelkolla och ja det stämde, Säkert! är bokade till årets Popagandafestival! Jag grät nästan av lycka, en av mina drömmar har blivit verklighet.
Första gången jag såg Säkert! live var på Popagandafestivalen 2008, det var första gången jag besökte Popaganda och även första gången jag gick på festival överhuvudtaget. Jag hade lyssnat på Säkert! i ungefär ett år då och jag var helt betagen av Annika Norlins sävliga norrländska stämma, hennes genialiska och träffsäkra låttexter och av den underbara musiken.
När det hade blivit officiellt att Säkert! skulle spela på festivalen så köpte jag en endagsbiljett på en gång, äntligen skulle jag få se dem live. Annika & co avslutade festivalen 2008, solen gick precis ner över Eriksdalsbadet när de klev på scen sedan var det en timme av ren magi som rådde för min del. Det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.
Året därpå återvände jag till Popaganda, fast som funktionär. Det jag hade fått uppleva året innan var så himla great att jag ville vara med en gång till. Festivalen var så härlig, människorna så sköna och det var bara en massa kärlek. Precis så kändes det 2009 också fast ännu skojigare men på ett annat sätt eftersom jag var funkis. Eftersom festivalen 2009 var så jäkla grym den med så tvekade jag aldrig på återvända dit igen år 2010. Så det gjorde jag och även då som funktionär. Jag hade äntligen hittat ett sätt att kombinera de två saker jag brinner för mest här i livet; musik och människor. Popagandafestivalen är världens bästa festival alla kategorier enligt mig. Jag behöver väl knappast tillägga att jag även i år kommer att jobba som funktionär?
Jag har sett Säkert! live många gånger sedan 2008 på alltifrån Gröna Lund till Debaser Medis och Kägelbanan. Det har varit helt fantastiska spelningar men jag har ändå haft en dröm om att få se dem live igen vid Eriksdalsbadet den sista helgen i augusti. För jag älskar Popaganda för att jag tack vare dem för första gången i mitt liv fick se Säkert! live, och jag älskar Säkert! för att utan dem hade jag aldrig upptäckt denna fantastiska festival.
Nu vet jag att drömmar kan slå in, jag är bara så himla lycklig just nu.
Idag fick jag ännu en gång använda mina sjukvårdskunskaper i skarpt läge. Jag var på väg från Kulturhuset till T-banan då jag såg tre personer gå ut från Burger King som ligger mitt emot Kulturhuset mannen i mitten hängde livlöst av de två andra som försökte stötta upp honom. Jag ställde mig vid sidan av, iakttog och avvaktade för att se vad som hände. Jag bestämmer mig till slut för att gå fram och fråga om de behövde någon hjälp.De berättade att mannen var diabetiker och inte hade ätit något. Han svarade inte på tilltal utan var i princip medvetslös. Jag tar då upp mobilen och larmar 112. Antagligen är det akut hypoglykemi (lågt blodsocker) som orsakats av att han inte har käkat fast han har tagit insulin. Jag säger åt hans vänner att hjälpa till att lägga honom ner i framstupa sidoläge tills ambulansen kommer, då kollar jag så att han har fria luftvägar, puls, andning och försöker att väcka honom. Jag tar ett stadig tag om hans axel, ruskar hårt och säger hans namn. Ingen reaktion. Jag smärtstimulerar honom genom att gnugga hårt mot hans bröstben. Han reagerar genom att grymta till. Jag ber hans vänner att lägga lite socker under hans överläpp för att kanske få lite liv i honom vilket de gör. Ingen större reaktion.
Efter ca 5 minuter kommer en kvinna fram som visar sig vara sjuksyrra, jag berättar för henne vad som hänt och berättar att jag har larmat och att han andas och har puls men darrar, är blek och svettas. Tillsammans försöker vi få liv i honom men lyckas dessvärre inte med det, han behöver mer behandling än vad vi kan ge honom. så vi tar hand om honom och hans anhöriga fram tills att ambulansen kommer fram och tar över, sen säger jag hej då och lycka till och ställer mig vid sidan av och tänder en cigg medan jag ser på när ambulansen åker därifrån och folkmassan skingras. Jag hoppas att han klarade sig, men det tror jag att han gjorde.
Ambulansen ska precis åka iväg med mannen till sjukhus
och jag står vid sidan av och tittar på.
Det kändes bra att få göra en insats och få hjälpa någon annan i nöd. Det är verkligen något jag brinner för. När jag ser någon som behöver hjälp så går jag dit instinktivt och gör det jag kan för att hjälpa den personen, jag begär aldrig något i gengäld, jag behöver ingen uppmärksamhet. Bara att få ge till andra är så givande i sig, det jag ger av mig själv får jag tillbaka tusenfalt. Att få göra skillnad för någon annan, den känslan är underbar. Att hjälpa mina medmänniskor i nöd (och i lust), det är mitt kall i livet. Jag är glad över att jag kunde hjälpa någon idag, kanske räddade jag hans liv, men jag är ingen hjälte som hans vän sa till mig efteråt när ambulansen kommit fram."Nej jag är ingen superhjälte, jag är bara mig själv" svarade jag och log. Sen gick jag vidare och åkte hem. Oj, vilken dag!
Annika Norlin spelade på KnappKarlsson igår. Det var en akustisk solospelning som ägde rum i ett gammalt båthus med knarrande trägolv precis nere vid vattnet en ljummen kväll i juli. Hela kvällen var magisk, den var magisk på ett alldeles speciellt sätt. Det var så mycket mer, så mycket, ja du vet. Jens Lekman var där, han spelade tillsammans med Annika. Vi visste inte det innan, att han skulle komma. Det var en hemlighet. En väldigt bra hemlighet, det var ju självaste Jens Lekman! Åh, vilken röst han har, vilka fina kläder han har, och vad fina de var tillsammans där på scen, Annika och Jens. Man måste ha varit där för att kunna förstå hur stort det var och hur det kändes. Detta var något utöver det vanliga, det var episkt. De spelade inte de vanliga låtarna. Vi fick höra Riot, vi fick höra en översatt Jens Lekman-låt på svenska. Vi fick höra Annika spela "Arjeplog" som hon hade översatt dagen innan från engelska till svenska. Vi var de första och kanske de enda som fått höra den live.
Annika Norlin
Jens Lekman
Efteråt hittade vi Annika bakom scenen. Jag lade min hand på hennes axel och sa hej. Vi gav henne en massa beröm, hon blev generad. Jag fick svar på min fråga som jag grämt mig över i en evighet. Annika fick skriva autografer åt oss, på en biljett och på ett gips. Hon öppnade paketet som hon hade fått i slutet av spelningen. Vi övertalade henne att öppna det, där och då bakom scenen. Hon öppnade paketet, såg att det var hennes favoritgodis. Hon tyckte det var great, tittade upp och log. Jag tyckte också att det var great. Sen var hon tvungen att gå, de andra gick till Jens Lekman, jag stod vid sidan av.
Jens signerade mitt gips, han var trevlig och glad. Han frågade vad som hade hänt, jag svarade. Han undrade om det gjorde ont, jag sa nej, han tittade lite förvånat tillbaka. Sen gick vi tillbaka dit vi kom ifrån. Vi gick på grusvägen sida vid sida och jag skrek ut min glädje. Du såg på mig och log. Just där och då var vi de lyckligaste människorna på jorden. Sen somnade vi, vaknade och var blöta. Det regnade och var jävligt. Vi slängde tältet i en soptunna och tog bussen hem. Vilket äventyr.
Jag råkade faktiskt av misstag få med mig ett av Annikas papper med översättningen av "Arjeplog" på. Texten är så himla fin att jag tycker att det vore typ olagligt att inte dela med mig av den. Så här är Arjeplog, fast på svenska, läs och njut!
Arjeplog (text: Annika Norlin)
Alla hinder vi bygger i vägen, min vän.
När vi skapar beslut som ska tas, min vän.
När det kunde vara så enkelt:
du och jag, och hus, och mat.
Dina rötter är fast här, bor djupt under jord.
Mina frågor får svar, fast aldrig med ord.
Jag begravde all ilska under snön, på verandan
Och den smälte, och jag förstod.
Och vinden i träden ba swoosch, swoosch
Och tågen förbi oss ba sch-du-dung, sch-du-dung
Och du och jag, vi ba kom, vi går ut och går
Och våra fötter i snön dom ba scho, scho
Och kören i hjärtat sjöng oh
Och osäkerheten från Stockholm
sa hej, jag finns inte alls
Natten lägger sig nu, min vän
Och vi fann ett sätt att sova, min vän
Utan att en arm kom i kläm
Mellan dig och mig, min vän
Bli inte rädd när de ser på dig nu
Rakt in i ögonen och ler mot dig nu
Ja, de fördömer dig, men det är allt
Och så är det bara, min vän
Och vinden i träden ba schoo, schoo
Och tågen förbi oss ba sch-du-dung, sch-du-dung
Och du och jag, vi ba kom, sätt på jackan, vi går ut och går
Och mina ögon som tåras när vi skidar på längden
Men kören i hjärtat vill alltid fram till refrängen
Jag träffade min käre vän Vicky i lördags. Vi möttes upp vid Medis och promenerade till Nytorget för att fika och umgås. På vägen dit pratade vi om allt möjligt och en sak som vi diskuterade var - vad vänner är till för.
För inte allt för länge sen hade jag en dålig dag eller snarare en dålig kväll. Den var fylld med en massa ångest och allmänt negativa känslor. Så här i efterhand kan jag tycka att jag kunde hanterat det bättre (det är ju lätt att vara efterklok). Men en positiv grej som jag i alla fall fick ut av min feta ångestkväll var att jag kom till en insikt, på riktigt. Jag insåg vad vänner är till för. Alltså riktiga vänner, mina vänner. Den insikten är jag glad och tacksam över.
Jag ringde en av mina vänner sent på kvällen. Då hade jag haft megaångest i ett par timmar. Hon lyssnade, pratade och ställde upp för mig och hjälpte mig i rätt riktning. Hon fanns där trots att hon lika gärna kunde ha lagt på luren när jag blev för jobbig. Men det gjorde hon inte, hon stod kvar vid min sida för att hon ville det. Hon gjorde det alltså inte för att hon var tvungen på något sätt utan av ren välvilja - som en riktigt vän. Så varför ringde jag inte från början?!
Jag drog mig ganska länge för att höra av mig till någon, jag drog mig FÖR länge! Varför gjorde jag det då? Jo, för att jag inte ville störa, inte tränga mig på. Jag ville inte vara jobbig och krävande. Jag tänkte att "vem fan vill sitta och lyssna på mitt jävla ynkande om hur dåligt jag mår?", (känner du igen dig?) "Bra karl reder sig själv" tänkte jag och satt för mig själv i soffan och försökte mota bort ångesten genom att distrahera mig själv på olika sätt. Jag tittade på TV, klappade på katten, kedjerökte, slösurfade,diskade. Inget hjälpte och ångesten blev bara värre. Till sist ringde jag min kompis och hon hjälpte mig, dagen efter mådde jag bättre.
Min vän hon fanns där för mig när jag mådde dåligt, för henne var det inga problem att lyssna, ge råd och trösta, hon brydde sig på riktigt. Nu har jag insett varför, för jag är en sådan vän själv. Jag finns där oavsett vad för mina vänner. Om en polare hör av sig till mig för den vill ha hjälp med att lösa ett problem eller situation eller för att den mår dåligt så ser jag det som ett privilegium, jag blir glad och ibland stolt. För min vän har ju då valt att anförtro sig till mig(!) i ett jobbigt läge. Finns det ett bättre bevis för att man är bra vän när ens polare ringer mitt i natten och mår skitdåligt och väljer att ringa just mig? Nä, tror inte det.
Jag och antagligen de flesta andra ser det inte som något negativt och jobbigt när ens vän ber om hjälp. Vi finns där för varandra i ur och skur, är starka när den andre är svag. Vi tröstar varann, lyssnar och håller handen. Vi ger råd, peppar och sparkar varann i röven när det behövs. Vi gör det för att vi vill det, för att vi bryr oss och vill hjälpa. Så nästa gång jag mår dåligt vet jag vad jag kommer att göra allra först, jag kommer att ringa en riktig vän. Det tycker jag att du också ska göra.
Jag tillägnar alla mina fantastiska polare denna låt:
Den senaste tiden har jag funderat mycket. Jag har tänkt på hur det kommer sig att man blir behandlad och bemött på ett visst sätt om man inte är "en i mängden", om man sticker ut, är annorlunda eller på något sätt uppfattas som avvikande av samhället. Med samhället menar jag då kort och gott andra människor.
Jag skrev ett inlägg här på bloggen för ett tag sen om just detta, du kan läsa det inlägget här och se det ur mitt perspektiv.
Jag har valt att vara rätt öppen med vem jag är och vad jag har upplevt och gått igenom. Det är inte för att jag vill ha uppmärksamhet som t.ex. "här är jag, titta på mig!" eller så. Jag gör det mer för din och alla andras skull (och såklart för min skull också). Jag vill dela med mig av mina erfarenheter och det jag vet. Min kunskap gör ju ingen jävla nytta om den bara finns lagrad i mitt huvud. För mig är kunskap och erfarenheter något som är till för att vi ska dela den med varandra, sprida den vidare så att andra kan få chansen att lära sig något nytt och få nya perspektiv på saker och ting (typ livet). Det vore ju sjukt egoistiskt av mig om jag skulle sitta på en 100-årings livserfarenheter och inte dela med mig av dem, eller?
Jag tror att diskriminering, brist på respekt, hat och fördomar m.m. helt enkelt grundar sig i okunskap som även kan skapa en rädsla för det okända. Det är en stor bidragande faktor enligt mig. Om jag tar mig själv som exempel så har jag många gånger upplevt att jag bl.a. blivit bemött och behandlad på ett respektlöst, diskriminerande sätt för att jag t.ex. är transsexuell. Det känns mer eller mindre som att bli psykiskt misshandlad och slagen. Min självkänsla har varit nere på minus noll ett flertal gånger.
Istället för att jag mer eller mindre ska bli psykiskt misshandlad emellanåt och att jag bara ska ligga och ta emot slagen så reser jag mig upp och försöker göra något åt det. Jag är en sådan person, jag kan inte bara låta dåliga saker fortgå, jag måste göra något! Jag vägrar att bli illa behandlad och jag vägrar att mina medmänniskor blir det! Du och jag förtjänar att bli bemötta ett shysst och respektfullt sätt precis som vem som helt! Så jag började fundera på varför det var så här. Varför agerar och beter sig människor på detta vis mot personer som på något sätt avviker från normen? Det jag hittills har kunnat komma fram till som jag är en stor del av grunden till att människor fördömer avvikande personer och beteenden och behandlar dem på ett oshysst sätt (både medvetet och omedvetet) är OKUNSKAP.
Det man inte vet något om eller har väldigt lite kunskap om det är man oftast rädd för och avståndstagande till. Man bildar sig lätt en förutfattad mening om en människa som man kanske inte ens känner . Eller så känner man personen men man vet inte så mycket om t.ex. transsexualism och då blir det läskigt. Man kanske går förbi en person som sitter på en bänk i stan mitt på dagen med en öl i handen och som ser allmänt sjaskig ut, på 0,1 sekunder så har man fått för sig att man vet exakt vad det där är för typ och dom ska man akta sig för. Men varför skulle den personen vara mer farlig än någon annan? Det vet du ju faktiskt inte. Personen på bänken kanske är en helt vanlig person precis som du och jag. Bara för att en person inte passar in i den gråa massan så gör inte det den personen automatiskt dum och farlig. Vi smittar inte! Detta sker hela tiden, ibland till och med utan att man tänker på det. Jag gör det, du gör det och alla andra likaså. Men varför? Jo, på grund av okunskap.
Jag är öppen med vem jag är. Jag har valt att dela med mig av mig själv och det jag kan. För jag vill öka kunskapen kring bl.a transsexualism bland oss, för dig och för mig. Jag hoppas att kunskapen kan knuffa bort och minska rädslan, fördömandet, respektlösheten och istället ge en ökad förståelse, respekt och öppenhet. Att vi lättare kan acceptera varandra för de vi faktiskt är. Jag tror starkt på att om vi tillsammans gör det vi kan för att öka kunskapen kring ämnen som de flesta inte vet så mycket om, de kanske är tabubelagda och/eller känsliga ämnen (av olika anledningar) så är jag övertygad om att det kan vara ett stort steg mot att vi tillsammans lyckas krossa fördomar och istället skapar ett shysst, respektfullt samhälle.
Till sist vill jag bara förtydliga att jag inte menar att ni som känner igen er i det som jag har skrivit helt plötsligt ska gå ut och vara jätteöppna och skrika ut bland folk på stan vad ni känner , upplever och har varit med om (så dramatisk är inte jag heller, haha). Jag respekterar såklart om man inte vill gå ut med det. Men jag ber dig att åtminstone tänka på det jag har skrivit.
Jag vill skapa ett bättre samhälle och en bättre värld genom krossa fördomar med kunskap, är du med?
Om du någon gång av någon anledning skulle få en eller flera lemmar gipsade så är mitt bästa tips att införskaffa våtservetter! Allra helst parfymerade våtservetter som finns i engångsförpackningar vilket gör det smidigt att ta med om man ska någonstans.
Det finns flera fördelar med detta och de är (utan inbördes ordning):
Det är mycket lättare att tvätta/torka tårna/fingrarna (beroende på vart gipset sitter någonstans)
Du slipper ta med dig en hel låda med våtservetter om du ska iväg
Det är lättare att tvätta rent för att vadden blir inte fuktig/blöt än om du skulle ta en våt trasa eller dylikt för att tvätta rent.
Om du använder parfymerade våtservetter så luktar det gott (eller mindre illa)
Detta har jag kommit på efter alla gånger som jag har haft gips. Jag har glömt hur många gånger jag har haft det (jag slutade räkna vid typ sjunde gången). En mindre nice sak som är vanligt att man drabbas av är att det börjar lukta illa när man har haft gipset ett tag. Det har hänt mig flera gånger och det är inte så kul att gå runt och stinka. Det blir ju så eftersom det blir varmt och fuktigt innanför gipset och man svettas. Det är jobbigast på sommaren av rätt logiska förklaringar - att det är varmt.
Ett minne jag har från att mitt gips har börjat lukta var för bara någon månad sen. Jag hade underarmen och fyra fingrar i en gipsskena som hade suttit på i ett par veckor. Jag var på konsert på Debaser Medis med min vän Tekla för att se Säkert! och under konserten så tyckte jag att det luktade mer eller mindre piss. Jag kunde inte komma på vart stanken kom ifrån och jag frågade Tekla som inte visste. Efter konserten så hade jag min gipsade arm nära ansiktet av någon anledning och märkte direkt att det var det som luktade. Det var inte så mysigt kan jag säga! Så det var bara att att tvätta rent runt och under gipset (där jag kom åt) när jag kom hem sen på kvällen. Jag kan tillägga att det var första gången jag träffade Tekla så det var ju kanske inte världens bästa intryck jag gjorde, haha! Så efter det så tvättar jag rent runt mina gips varje dag så att det är fräscht, rent och luktar gott. Haha.
För tillfället är jag gipsad igen efter att slitit av hälsenan. Jag kommer att mitt gips i två veckor sen kommer jag att få en stövel istället. Det är mycket skönare att ha en stövel för den kan jag ta av och sätta på igen när jag vill, det blir lättare att duscha osv.
Anledningarna till varför jag har varit gipsad så många gånger är till största delen pga min egna dumhet och klantighet. En annan liten anledning är att jag har fått operera min ena hälsena för att den var för kort vilket var medfött.
Här kommer bilder på några av de olika gips jag har haft genom åren:
Shit, det här måste nog vara världshistoriens tråkigaste blogginlägg... xD
