Nyår

Imorgon är det nyårsafton som de flesta av er nog redan vet. I och med detta så har jag lyssnat lite på nyårs-relaterade låtar. Bilden här bredvid är ett papper med texten till låten "2006" av Hello Saferide översatt till svenska. Pappret fick jag med mig efter Annika Norlins akustiska solospelning på Väddö i somras, sedan dess har den legat i min kalender.

Låten har såklart med nyårsafton att göra och om du tycker att det är svårt att läsa texten så kommer den här:

"Serpentinerna på golvet och en halvfull flaska med ett popcorn i en trasa av klänningen jag hade igår och ett sår på armen vet inte hur jag fick det första januari och hej jag förstår det kommer bli ett till helt värdelöst år.

Det här årets löften jag ska springa längre, ringa farmor.

Säga till folk jag älskar dom och lära mig om åren, slagen.

Jag ska lära mig ett nytt ord om dagen, dagens ord är nerslagen. Men högst upp på listan är du, jag tänker va med dig. Jag har inte sagt nåt än men jag ska va med dig.

Ah

Dörren ringer, beställde mat jag önskar jag ätit mindre äter mer.

Ser på Ivanhoe på teve, jag som Rowena i slackerversion.

Önskar mig ett liv i nyårspresent men

högst upp på listan är du, jag tänkte va

med dig, jag har inte sagt nåt än, men jag

ska va med dig.

Ah.

                              

En annan bra nyårslåt är "Nyårsnatten" med bandet Popterror. Här kommer den texten:

"Jag vill inte lova mera

lova mer för nästa år,

många fina löften som jag inte

klarar av att hålla

Vi har druckit slut på bålen,

eldat upp fyrverkeriet

Vi har skrikit "Gott nytt år"

Som alla trodde på just då

Mitt goda humör och mina drömmar

inget vidare skydd mot nästa år

allt jag tror på kommer att krossas,

rivas upp och explodera

Nyårsmiddag, goda vänner

gamla minnen, alkohol

Samma löften som förra året

och samma nyårsskål

Jag har väntat hela året

på att starta något nytt

Bränna upp all jävla skit

som ingenting betytt."

Finaste Emil Jensen har också en låt som heter "Nyår" den är så himla bra att jag låter er få lyssna på den. (Videon är den remixade versionen av "Nyår" som Emil har gjort tillsammans med familjen).

Jag själv har inte tänkt så mycket på nyårsafton överhuvudtaget, alltså jag har inga planer eller så. Det får bli som det blir och nyårslöftet till mig själv inför 2012 är att anamma positiv egoism och att må så bra som jag kan. Förhoppningsvis slipper jag kämpa för att överleva och istället få leva, det är jag fanimej värd. Gott nytt jevla år på dig!

Bemötande av transpersoner inom vården

Jag har varit inlagd på sjukhus nu i snart en månad och många gånger har min transsexualism varit i fokus på ett eller annat sätt. Jag har stött på en rätt stor okunskap kring hbtq-relaterade saker bland personalen och det är frustrerande och jobbigt. Jag är inlagd på sjukhus, jag behöver vård och hjälp med något helt annat men istället får jag ofta förklara och berätta om min transsexualism. Jag får kämpa för att få bli bemött med respekt och för min rätt att få vara den jag är. Det är så himla synd att det är så här, så här ska det inte behöva få vara. Jag ska fan inte behöva undervisa vårdpersonalen, det är inte därför jag är här, men tyvärr blir det så att en hel del av den lilla energin jag har kvar går åt till detta istället för det jag faktiskt är inlagd på sjukhus för. Det suger så jävla hårt!

Här nedan har jag plockat lite information från RFSL:s hemsida som handlar om bemötande av hbtq-personer inom vården. Jag har valt ut delar som handlar mest om transpersoner här. Gå in här om du vill läsa mer.

Transinklusivt bemötande:

Hur kropp, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop är ofta avgörande för hur man blir bemött. Bra bemötande handlar inte om tillåtelse utan om respekt. Respekt bygger på insikt om att det inte är man själv som avgör andras identitet och att man måste vara lyhörd.

I mötet med vården känner sig transpersoner ofta ifrågasatta i sitt könsuttryck eller sin könsidentitet, på grund av vårdpersonals okunskap och ovilja att se personers identitet bortom kroppens könsmarkörer.

Att komma ut som transperson handlar inte bara om att berätta för omgivningen vem man är. Ofta räcker det inte med att själv säga att man är tjej eller kille utan man måste också bete sig på ett sätt som verkar trovärdigt i andras ögon, det vill säga agera som en »riktig« kille eller tjej förväntas göra. Transpersoner berättar ofta om hur de i kontakten med omgivningen ständigt måste bevisa att de är den de säger att de är. En transkille som beter sig på ett alltför feminint sätt riskerar till exempel att inte tas på allvar.

Om en går in i ett möte med inställningen att personen framför mig kan vara transidentifierad så behöver en inte bli så förvånad om det visar sig att personen kommer ut som trans. Om du signalerar att du är öppen för dessa möjligheter är det också mer troligt att personer väljer att avslöja det för dig, och det är större chans att de efteråt kommer att tycka att ert möte har varit lyckat.

För att visa att en är öppen för personer oavsett könsidentitet och könsuttryck kan en till exempel skriva att ”Vi välkomnar alla: tjejer, killar, transpersoner och andra.” Ett annat sätt är att ha information om transpersoner liggande i väntrummet och ha bilder på androgyna personer eller transpersoner på väggarna.

Viktigt för ett lyckat bemötande:·     

• Respektera människors egen könsidentitet/könsuttryck och använd det namn och pronomen som personen själv önskar. Tänk på att använda rätt namn och pronomen även i journalanteckningar, då patienten kan begära ut dessa i efterhand. Fråga gärna vilket pronomen som personer känner sig hemma med att använda.
• Undvik att köna personer (dvs. tilldela dem en könsidentitet) innan de själva har berättat vilket kön de känner sig som för dig (exempelvis undvik ”du som är man”, ”umgås du med andra tjejer?” eller liknande frågor).

• Om du är osäker på någons könsidentitet, fråga till exempel »Jag ser på pappret att du rent juridiskt är tjej. Är det så du definierar dig?

• Se till att det finns könsneutrala toaletter och att inte könsindela andra områden i onödan.

•  Tänk över syftet med frågor om kön i undersökningar och på blanketter. Låt människor själva få välja grupptillhörighet när det förekommer.

• Vid kroppsundersökningar är det viktigt att komma ihåg att vissa transpersoner har ett problematiskt förhållande till sin kropp, även om inte alla har det, och det kan vara extra viktigt att gå varligt fram och berätta vad det är som kommer att hända.

Undvik att problematisera i onödan

Hbt-personer (särskilt transpersoner) är vana vid att ens identitet eller det sätt som en lever ses som ett problem och problematiseras av vårdgivare i onödan. Som vårdgivare är

det viktigt att tänka efter innan en börjar ställa frågor i denna riktning. Undersök varför en

person har uppsökt vård och vad personen vill ha hjälp med, om personen inte själv tar

upp sin livssituation eller identitet som ett problem så är det förmodligen inte det som

personen behöver ha hjälp med.

Inhämta nödvändig information

Att en person inte lever på ett sätt som de flesta, eller bär på en ovanlig infektion,

innebär inte att det är fritt fram att ställa alla nyfikna frågor som en har. Är frågorna

relevanta för att vården ska bli adekvat kan frågor förstås vara nödvändiga, 

det är enhårfin gräns här emellan. Det är aldrig patientens skyldighet att undervisa sin

vårdgivare vad det innebär att vara exempelvis transsexuell, hivpositiv eller

polyamorös,utan vårdgivaren bör själv ta reda på den information som behövs för att ge

patienten bra vård.

The Trangender Pride Flag

The classic Pride Flag

Upp till kamp.

Jag var ordförande i Socialutskottet i Värmdö ungdsomsparlament i våras. Då arbetade vi fram och presenterande en motion om hur man ska kunna förebygga och aktivt motverka ungas drog- och alkoholkonsumtion i Värmdö kommun. Vår motion gick igenom och antogs och lämnades sedan över till Värmdös politiker under plenarsessionen vi hade i maj tidigare i år. I motionen beskriv vi hur situationen ser ut idag, gav en bakgrund och sedan förslag på åtgärder till politikerna som bestämmer i kommunen. Nu har vi nåtts av dessa nyheter dessvärre när det gäller socialutskottets motion:

Den sittande majoriteten i kommunen (M, Fp, KD och Mp) har föreslagit att det ska sparas 5 miljoner kronor från sociala insatser nästa år. Värmdöpolarna (som VUP socialutskott föreslog skulle få ökade resurser) kommer att få 500 000 kr mindre nästa år.

 

Citat från artikeln "Miljonbesparingar väntar socialkontoret i Värmdö" 6 dec 2012 

Sparar på barn och unga

Det ska sparas in fem miljoner kronor genom nedskärningar på förebyggande sociala insatser nästa år. På insatser för barn och ungdomar ska kommunen spara in 2,1 miljoner. En miljon vardera ska skäras ned på individ- och familjeomsorgen och på avtalet med CAS, Centrum för arbete och studier. Vidare föreslår alliansen att Värmdöpolarna och barn- och ungdomsmottagningen ska få en halv miljon respektive 400 000 kronor mindre att röra sig med." Källa:Miljonbesparingar väntar socialkontoret i Värmdö kommun.

Så här tycker jag: 

Detta känna som en smäll på käften och en rejäl skrevspark både för mig personligen men även för många andra personer och i synnerhet för ungdomarna i Värmdö. I och med nedskärningarna så känns det som att de inte tar oss och vår motion på allvar och tilliten till kommunens politiker är för min del lika är med noll just nu. 

Alltså ursäkta mitt språk men är politikerna inte riktigt kloka?! Är det sant att de ska skära ner på budgeten ännu mer?! " Det ska sparas in fem miljoner kronor genom nedskärningar på förebyggande sociala insatser nästa år. På insatser för barn och ungdomar ska kommunen spara in 2,1 miljoner. En miljon vardera ska skäras ned på individ- och familjeomsorgen och på avtalet med CAS, Centrum för arbete och studier. Vidare föreslår alliansen att Värmdöpolarna och barn- och ungdomsmottagningen ska få en halv miljon respektive 400 000 kronor mindre att röra sig med"* 

Jag undrar hur politikerna tänker, vart går dessa pengar istället? I svaren på vår motion som de olika partierna har gett så har de tyckt att Värmdö Polarna är bra och att deras verksamhet behövs men som motionen beskriver så är läget när det gäller ungas alkohol- och drogkonsumtion allvarligt. För att Värmdö Polarna ska kunna fortsätta att bedriva sin verksamhet och göra den ännu bättre så krävs det också resurser och för det krävs det pengar. Därför tycker jag att beslutet att skära ned budgeten ännu mer är helt galet och ansvarslöst. 

Jag tycker att det är bra att vi har fått respons i form av ord på socialutskottets motion, men det krävs mer än, det krävs pengar och det krävs ansvarstagande och konkreta handlingar både från framförallt kommunens sida. Barnen och ungdomarna är vår framtid, det är de som ska ta över sedan, det är du/ditt/dina barn/ungdomar som det handlar om, framtidens vuxna som vi talar om här. De unga på Värmdö behöver all stöd och så bra förutsättningar i livet som de kan få, då kommer de att ha möjlighet att göra ännu mer än vad som görs idag. 

Så till er kommunpolitiker och ni som bestämmer vill jag säga en sak: Tänk en gång till! Det är ditt/era barn vi talar om här, de som så småningom blir vuxna och sedan eventuellt tar över era positioner efter er. Inte vill ni se dem hamna i ett ett drogmissbruk eller sitta på en parkbänk i centrum och dricka alkohol och gå på socialbidrag när de blir äldre? Vem/vilka ska då kunna axla ert arbete då? 

Vi behöver mer pengar och resurser till de sociala insatserna i Värmdö kommun, inte imorgon utan NU! (Helst igår). Jag ber er snälla att tänka om och visa att ni tar oss på allvar genom handling och inte bara i ord, upp till bevis nu!

*Källa: http://www.nvp.se/Varmdo/Varmdo/Miljonbesparingar-vantar-socialkontoret-i-Varmdo/

För att läsa Socialutskottets motion i Värmdö Ungdomsparlament och för att läsa responsen från de olika partierna i Värmdö kommun gå in och läs här. 

Med vänlig hälsning,

Charlie Kvist, ordförande i socialutskottet, VUP 2011.

Jag ger inte upp.

Jag försöker att vara stark, jag kämpar. Jag är kvar, jag finns här, jag existerar. Det är en bra och ytterst nödvändig förutsättning om man ska kunna leva lifvet och det är det jag vill. Jag har drömmar och jag har mål. Jag ska göra allt för att uppnå dem, hur jävligt och tungt det än känns just för tillfället så har jag fått lära mig en sak från alla mina tidigare eskapader och upplevelser - det blir bättre, det går över. Dock kan ingen göra det arbetet åt mig, det måste jag göra själv. Jag hoppas att jag finner livsglädjen, matlusten, och sömnen och mitt språk igen, jag hoppas verkligen det.

Jag tänker brotta ner mina hjärnspöken och ge dem en förjävla hård skrevspark sen ska jag fan leva det liv jag vill och förtjänar att få leva.

Nästan allt har blivit upp och nervänt

Tekla - Jag måste gå nu

"Den sista tiden

Är det så mycket som har hänt
Nästan allt har blivit upp och nervänt
Ja, jag vet inte riktigt
Var jag ska bli av
Och du frågar om jag vill stanna ett tag
Men nej, nej, jag måste gå nu
Jag kan inte stanna längre
Nej, jag måste gå nu
Jag kan inte stanna längre hos dig

Du undrar säkert
Varför jag beter mig som jag gör
Det är ingenting
Som jag själv kan rå för
Bara du inte tycker
jag är en konstig en
När du frågar
Om vi ska träffas igen
Javisst, men jag måste gå nu ...

Du vill veta vart jag ska
Det kan jag inte tala om
För jag vet det inte själv
Nej, det enda som jag vet säkert är
Att jag måste härifrån
Det enda som jag vet säkert är
Att nej, nej jag måste gå nu

Men jag önskar verkligen
Att du kunde förstå
Att du är den trevligaste
Som jag har stött på
Men fast att vi träffas
Nånstans bortom tid och rum
Så när du frågar mig
Om jag vill stanna en stund
Nej, jag måste gå nu ..."

Transkamp - Till de anhöriga

Det kan vara svårt att ställa om när en anhörig kommer ut med sin ”nya” könsidentitet. Ofta har personen själv haft lång tid att bearbeta sina tankar, medan de anhöriga kan förväntas anpassa sig direkt. Om personen blir frustrerad, försök gärna förklara att det kan vara svårt men att du verkligen försöker.


Samtidigt är en anpassning verkligen av största vikt. Transpersoner är överrepresenterade när det kommer till ohälsa och mycket beror av huruvida man får stöd av sin familj eller inte.


För många som är anhöriga till transpersoner är deras partners/barns/förälders/kompis könsidentitet inte ett problem, medan den för andra innebär en ganska stor omställning. Här kommer tips på hur du kan utgöra ett stöd för din anhöriga. Flera tips är självklara för många, ta dem i så fall som en påminnelse.

• Använd rätt namn. Det kan ta tid att få in ett nytt namn i huvudet, speciellt när man känt en person hela livet. Men det går aldrig att understryka nog hur viktigt det är att bekräfta personens könsidentitet genom namn.
• Använd rätt pronomen. Fråga vilket pronomen personen föredrar (”han”, ”hon” eller kanske det könsneutrala ”hen”) och se till att använda det. Det kan som sagt vara svårt när man känt någon länge, men är av största vikt för att personen ska känna stöd från anhöriga.
• Undvik eller ändra könade ord. Se upp med ord som syster, bror, dotter, son, flickvän eller pojkvän. Det är viktigt att de anhörigas språkbruk matchar personens könsidentitet.
• Påminn andra om att använda rätt namn och pronomen. På så vis slipper personen vara själv om att påminna sin omgivning jämt och ständigt.
• Bearbeta dina känslor i ett annat forum. Det kan vara jobbigt på många olika sätt om ens anhörig kommer ut som transperson, men försök att hantera de känslorna på annat håll. RFSL har stödgrupper för anhöriga till transpersoner, och vissa utredningsteam erbjuder också hjälp till anhöriga.
• Fortbilda dig. På så sätt behöver personen själv inte informera om allt som är bra att veta.
• Förståelse och respekt är inte samma sak. Även om du inte kan förstå känslan av att vara till exempel transsexuell eller intergender så kan du ändå respektera den personens könsidentitet genom exempelvis rätt namn och pronomen.
• Du spelar en viktig roll. När det kommer till möjligheten att stötta och bekräfta en persons könsidentitet är de anhöriga väldigt viktiga.

Källan hittar du här.

"Ta en ostmacka så ska du se att det blir bättre"

Jag känner en hel del känslor just nu men jag finner inga ord, jag har tappat bort mitt språk.

Jag läser ibland, går ut och röker. Spelar lite på pianot, spelar ping-pong. Motar bort det där jag inte kan sätta ord på... 20mg Stesolid/dag, stilnoct till kvällen. Alvedon var fjärde timme. Uttrappning på antideppen. Ångest,  meningslöshet. Knappt någon aptit, ingen framtidstro. Vet inte, vad händer i mig i och i min hjärna? Alla inre faktorer till mitt mående exploderar snart inom mig, de yttre faktorerna sprängs omkring mig. Jag vill inte känna så här, jag vill känna något annat, något bättre. Må bra. Få det jag förtjänar. Leva livet. Vad vet jag.

En kväll på dårhuset

Denna fredagskväll (som för övrigt känns som en tisdagskväll) ägnar jag åt att läsa ett häfte med information om ECT-behandling (elektrokonvulsiv behandling) som främst används vid djupa depressioner, maniska eller psykotiska tillstånd eller när andra behandlingar inte fungerar. Nästa vecka får jag besked om hurvida jag kommer att få genomgå en sådan behandling eller inte. Jag känner inte särskilt mycket alls inför denna typ av behandling, jag är rätt avtrubbad. Det kanske är lite konstigt (vad vet jag?) eftersom jag tror att många associerar behandling med elchocker som framkallar epilepsianfall med typ Gökboet och tycker att det är läskigt och skrämmande. Jag tycker dock att det är  rätt fascinerande att ECT faktiskt fungerar och hjälper människor att må bättre och att det är en effektiv behandling som snabbt ger resultat. Om du vill veta mer om ECT så kan du gå in och läsa mer här. 

Är det mej du vill döda?

Valerie - Mikael Wiehe

Nyskriven sång av Mikael Wiehe. Till Scum-manifestets författare.

(För höra låten, klicka här!)

Mikael Wiehe

När torskarna har tröttnat

och hallickarna ger dej stryk

När snuten bara trackar dej

och det inte finns nånstans att fly

När det inte finns nån lösning

När du inte orkar med

När du tittar dej i spegeln

och hatar det du ser

är det mej du vill döda

Valerie

När du törsta’ efter ömhet

som en liten vit kanin

När din mamma bara drog sin väg

och din pappa var ett svin

När han tog dej som en vana

som ingen prata’ om

När tomten bara tafsade

och prinsen aldrig kom

är det mej du vill döda

Valerie

När du har gått på alla nitar

och ramlat ner i varenda grop

När du kryper runt på botten

och ingen hör dina rop

När Gud har vänt dej ryggen

fast du bad på dina knän

När inget att stoppa i kroppen

kan stilla ditt begär

är det mej du vill döda

Valerie

När du har gått vilse i labyrinten

När du inte hittar ut

När kärleken och hatet

ser likadana ut

När ditt hjärta är förfruset

och din själ är vit av frost

När mörkret kväver ljuset

och du bara längtar bort

är det mej du vill döda

Valerie

När demonerna tar över

När änglarna försvann

När du har gått igenom spegeln

in i ett annat land

När nätterna är långa

som en lönnmörderskas blick

När det dom kallar sjukdom

är det du kallar friskt

är det mej du vill döda

Valerie

När du har genomskådat lögnen

När du har slutat va till lags

När du så sakta börja fatta

att bara du kan ge dig svar

att man inte måste krypa

när man väl har lärt sej gå

När pistolen är det enda

som du riktigt litar på

är det mej du vill döda

Valerie

Det var fanimej på tin'

Jag läste denna lilla notis i Vårdguiden häromdagen:

"Stockholms läns landsting har fått en hbt-policy - det vill säga riktlinjer för hur homosexuella, bisexuella och transpersoner ska bemötas. Där står att alla, oavsett kön, sexuell läggning, könsuttryck eller könsidentitet ska bemötas med respekt och professionalitet i vårdens olika verksamheter. Alla verksamheter ska öka sin hbt-kompetens och arbeta med attityder och värderingar kring hbt-frågor."

                                                                                                                                                                                                                                                                                                

           

Till er som undrar

. . . Vad som händer med mig så kan jag säga detta:

Jag tror att det är en del människor som undrar vart jag håller hus någonstans, vart jag har tagit vägen. Vart jag är spelar faktiskt ingen roll, för mig känns det helt oväsentligt att ni ska veta det. Jag förstår dock om ni undrar. Jag tänker att det viktigaste är att både jag och ni vet att jag lever (och att jag själv faktiskt vet vart jag är), om jag själv inte hade vetat vart jag befinner mig just nu så hade det varit ganska illa, eller hur?

Ni kanske undrar vad jag har för mig om dagarna och det kan ni få veta! Dagarna går rätt långsamt, det är många timmar att fylla ut med diverse aktiviteter och dylikt. Jag tänker, funderar och filosoferar en hel del. Vrider och vänder på mina tankar, teorier, känslor och intryck. Jag dras emellanåt tillbaks i mitt förflutna som väcker känslor, tankar och minnen. Jag tjuvkikar lite försiktigt ibland på framtiden, men bara väldigt försiktigt, jag liksom kisar med ögonen. Det sker väldigt sällan att jag lever i nuet, den förmågan besitter jag inte riktigt än, eller inte just nu i alla fall. Det är ju en konst och en hel vetenskap det där att "vara i nuet" vafan. Besitter du den förmågan?

Jag håller på att lära mig att spela lite piano, det går sådär kan jag säga. Det är lite knepigt att spela när man har en gipsad tumme men det går även om det är lite svårare. Jag ser det bara som en positiv utmaning och en möjlighet för min hjärna att få stimulans.

Ibland spelar jag pingis, jag ping-pongar bort min ångest eller jag försöker i alla fall. Det är ett bra sätt att distrahera mig själv på, att slippa känna och tänka så jävla mycket och istället bara få bli av med lite energi och annat skit.

På morgonen dricker jag en kopp kaffe eller två (ibland dricker jag lite juice också) och sen tar jag en cigg på det. På kvällarna dricker jag varm choklad och det händer att jag slår på stort och tar en macka på det också. Där emellan går jag på promenad kl.10.30 och/eller kl.13.00, jag har fått för mig att det kan vara bra för mig att få komma ut lite och röra på mig, få frisk luft, skingra tankarna och promenera bort eventuell ångest, likgiltighet, trötthet, apati, arghet eller vad det nu kan vara. Annars ritar jag, lyssnar på musik, läser tidningen, ser på teve och sitter lite framför datorn.

Jag håller på att få ordning på mig själv och mitt liv helt enkelt.

Klart slut, over and out.

Känslomässigt haveri.

Det snurrar i min skalle.
Tankarna trängs med varandra.
Det gör ont i hjärtat.
Känslorna håller på att spränga det i bitar.
Jag har ett känslomässigt kaos i hela kroppen.


Likgiltighet och apati växlas med ångest.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, jag vet inte vart jag står och jag vet inte vart jag är på väg.
Det enda jag vet är att jag vill ta mig någonstans. Men vart? Hur? Handfallen står jag här.

Jag må inte veta vad jag vill, men jag vet i alla fall vad jag inte vill.

Jag vill inte dö.