Till er som undrar

. . . Vad som händer med mig så kan jag säga detta:

Jag tror att det är en del människor som undrar vart jag håller hus någonstans, vart jag har tagit vägen. Vart jag är spelar faktiskt ingen roll, för mig känns det helt oväsentligt att ni ska veta det. Jag förstår dock om ni undrar. Jag tänker att det viktigaste är att både jag och ni vet att jag lever (och att jag själv faktiskt vet vart jag är), om jag själv inte hade vetat vart jag befinner mig just nu så hade det varit ganska illa, eller hur?

Ni kanske undrar vad jag har för mig om dagarna och det kan ni få veta! Dagarna går rätt långsamt, det är många timmar att fylla ut med diverse aktiviteter och dylikt. Jag tänker, funderar och filosoferar en hel del. Vrider och vänder på mina tankar, teorier, känslor och intryck. Jag dras emellanåt tillbaks i mitt förflutna som väcker känslor, tankar och minnen. Jag tjuvkikar lite försiktigt ibland på framtiden, men bara väldigt försiktigt, jag liksom kisar med ögonen. Det sker väldigt sällan att jag lever i nuet, den förmågan besitter jag inte riktigt än, eller inte just nu i alla fall. Det är ju en konst och en hel vetenskap det där att "vara i nuet" vafan. Besitter du den förmågan?

Jag håller på att lära mig att spela lite piano, det går sådär kan jag säga. Det är lite knepigt att spela när man har en gipsad tumme men det går även om det är lite svårare. Jag ser det bara som en positiv utmaning och en möjlighet för min hjärna att få stimulans.

Ibland spelar jag pingis, jag ping-pongar bort min ångest eller jag försöker i alla fall. Det är ett bra sätt att distrahera mig själv på, att slippa känna och tänka så jävla mycket och istället bara få bli av med lite energi och annat skit.

På morgonen dricker jag en kopp kaffe eller två (ibland dricker jag lite juice också) och sen tar jag en cigg på det. På kvällarna dricker jag varm choklad och det händer att jag slår på stort och tar en macka på det också. Där emellan går jag på promenad kl.10.30 och/eller kl.13.00, jag har fått för mig att det kan vara bra för mig att få komma ut lite och röra på mig, få frisk luft, skingra tankarna och promenera bort eventuell ångest, likgiltighet, trötthet, apati, arghet eller vad det nu kan vara. Annars ritar jag, lyssnar på musik, läser tidningen, ser på teve och sitter lite framför datorn.

Jag håller på att få ordning på mig själv och mitt liv helt enkelt.

Klart slut, over and out.

Känslomässigt haveri.

Det snurrar i min skalle.
Tankarna trängs med varandra.
Det gör ont i hjärtat.
Känslorna håller på att spränga det i bitar.
Jag har ett känslomässigt kaos i hela kroppen.


Likgiltighet och apati växlas med ångest.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, jag vet inte vart jag står och jag vet inte vart jag är på väg.
Det enda jag vet är att jag vill ta mig någonstans. Men vart? Hur? Handfallen står jag här.

Jag må inte veta vad jag vill, men jag vet i alla fall vad jag inte vill.

Jag vill inte dö. 

Om det som alla tänker men ingen säger.

Ångesten kommer att vara kvar. Allt kommer att vara kvar mer eller mindre. Har jag tur så blir det bättre. Vill jag överleva så måste jag få vara med någon. Jag måste få trygghet.
Närhet.
Mänsklighet.
Få andas.
Få veta att jag kommer att vara med en dag till.

Att jag inte ger upp, att jag inte tar det där steget, tar dom där tabletterna.
För jag vill vara kvar, jag vill vara med. Jag vill vara den Charlie som jag vet att jag kan vara, som jag förtjänar att få vara. Jag vill kämpa, jag vill leva. Få ta del av livet, få vara någon nära, känna mig behövd, värdefull.

Alltså, jag är förjävla bra på mitt sätt såsom du är förjävla bra på ditt egna vis. Men saken är den att jag har förlorat mig själv någonstans på vägen och hittar inte riktigt tillbaka, antagligen för att det inte finns något annat jag att hitta tillbaka till. Kanske ska jag blicka framåt istället och skapa något nytt, inte något oförstört för det är inte jag men att jag i alla fall kan försöka laga mig själv på något finurligt vis.

Men just nu. Måste jag härifrån. Jag klarar inte det här.
Jag håller på att krypa ur mitt eget skinn. Vill inte vara med längre. Vill inte vara här. Jag vill inte vara ensam.

När jag faller ner djupare så vet jag oftast inte heller varför jag gör det. Varför jag mår som jag gör. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, hur jag ska bearbeta ångesten eller vad det nu är. I huvudet vet jag vad jag kan göra men hjärtat vill inte riktigt samarbeta. Eller vice versa.

Jag kan inte.Vet inte. Vill inte. Men jag vill, jag vet att jag kan. Fan.

Jag ger upp. På riktigt.

Ge mig en smäll på käften så att jag kommer i rätt balans.

För att inte gå sönder helt, för att inte oroa andra som jag inte tycker behöver oroas. Jag och den problematiken som jag har och det destruktiva handlingar som jag ibland genomför tycker jag att så få ska veta om. Endast de som jag litar på och som jag själv bryr mig om och som jag känner mig trygg hos får veta sådant. Och det är inte så att jag vill lasta andra med mina problem, det är tuff skit som jag genomlider och jag förstår att det är tufft för de i min omgivning också.

Om låttexter:

Men alltså, man börjar att tänka, reflektera och filosofera när man lyssnar på texterna. Man kommer till insikt om saker och ting. Man börjar att känna.

Om att få en känga ibland:

Det är faktiskt behövligt ibland, det är sådana kängor som oftast kan få människor att komma till insikt om saker och ting. De tar oftast till sig det som sägs och därmed förhoppningsvis växer och utvecklas som människa.
Kängorna brukar oftast vara fyllda med kärlek också. De som ger kängorna vill ju oftast väl.

"If I fall, would you pick me up?"

Jag vet att jag kommer att leva en dag till.

Jag vill bara säga

Att bloggen är inte död men att jag är lite halvt död och jävligt hög på morfin just nu. Typ så hög så att det känns som att jag är på en båt på ett öppet hav i en storm och kastas fram och tillbaka på minst fjorton meter höga vågor. Jag kan inte ens stå utan att vingla. Jag kallsvettas också, det är jobbigt.

Min hand är trasig. Jag har legat i en vecka (hela höstlovet) på sjukhus för att försöka laga handen. Den har lagats två gånger men gått sönder gång på gång. Nu ska jag opereras en tredje gång om tre veckor. Handen och tummen är gipsade så länge.

Jag har inte gjort något vettigt på sjukhuset, jag har legat och snurrat omkring i en morfindimma, gråtit på operationsbordet, fått nervblockad i axeln så att hela min arm har varit förlamad och utan känsel. Jag har fått besök av jävligt underbara vänner och av min storebror. Jag har fått "krya-på-mig-presenter", godis och cola. Jag har legat och vridit mig i smärtor och stundtals har jag varit smärtfri.

Idag blev jag utskriven från sjukhuset, jag träffade finaste Tekla direkt efteråt. Jag bjöd henne på fika på Muffinsfabriken vid Skanstull, hon berättade om sin coola safarisemester i Kenya och jag berättade om mina eskapader på sjukhuset. Det var härligt att träffa den människan, jävligt great!

Nu är jag hemma hos fantastiska Midde och Matte och vilar upp mig och bara är. Det är himla skönt. Fick precis ett smärtgenombrott och har tagit extra morfin, får se om smärtan släpper snart... Jag hoppas det!

Jag kommer nog att vara hemma resten av veckan och ta igen mig, det har varit och det är tufft just nu. Skolan känns rätt avlägsen men nästa vecka är jag nog fit for fight!

Klart slut, over and out!