Först Popaganda. Nu höst.

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om min helg tidigare ikväll men så fastnade jag i tvättstugan typ.

Därför blir det inget inlägg eller utlägg om hur jag hade det på Popaganda, vad som egentligen hände när jag dränkte mig själv i öl framför A Norlin, hur det kommer sig att jag blir bjuden på munkar av ordningsvakter eller hur många korvar jag lyckades äta i lördags natt under den nattliga korvgrillningen för Popagandafunkisarna bakom läktaren på Eriksdals utomhusbad. 

Ni får inte heller veta att jag sprang som en idiot runt hela festivalområdet på lördagskvällen (och skrattade samtidigt när jag föreställde mig hur jag knäpp jag såg ut) för att hinna möta upp Tekla framme vid stora scenen i tid innan Säkert! gick på eller att jag grät när Säkert! spelade "Allt som är ditt".

Jag hade även tänkt berätta om när jag träffade Kleerup. Han kom och skulle spela med "Me And My Army" i fredags, jag vaktade entrén då. Kleerup hade inget armband eller någon badge och då får man alltså inte gå in på området, det sa vi åt honom. Då blev han skitarg, skrek och fräste och gick in ändå tillsammans med sin kompis. Då blev dom stoppade igen och började gorma igen fast på min chef, jag stod och såg på, jag kunde ändå inte göra särskilt mycket. Sen gick dom därifrån, mötte upp sin turnéledare (som hade armband och badges) men Kleerup var fortfarande sur och grinig. Hoppas att han blev glad sen, verkar vara jobbigt att vara så där sur och arg hela tiden liksom. Chilla mannen vafan!! xD

Det var även en annan person (artist) som var full och och sur för att han inte fick vara kvar på backstageområdet när Arcade Fire skulle dit och basta efter sin spelning och eftersom han var kissnödig också så kissade han på en massa utrustning istället. Han skulle nog inte göra det i nyktert tillstånd tror jag...

Det här hade ni fått läsa om jag hade skrivit mitt blogginlägg men eftersom jag inte har skrivit något inlägg så vet ni heller ingenting. Eller? xD

Trauma: livet på avdelning E14 (och skolstart)

På tisdag börjar skolan, jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. För första gången så är jag inte så himla peppad och förväntansfull inför skolstarten. Jag längtar inte så där som jag har gjort de fyrtioåttatusuenniohundratjugosju gångerna förut när höstterminen kickar igång och ett nytt läsår startar. Jag antar att jag har blivit vad man brukar kalla skoltrött. 

Jag börjar trean i gymnasiet nu, det är sista året på den gymnasielinje jag har valt, omvårdnadsprogrammet med inriktning på ambulans/akutsjukvård.  Det är absolut inget fel på programmet eller klassen jag går i. Nej, jag är bara så jävla trött på att sitta vid skolbänken och plugga, plugga och plugga. När jag kommer hem runt 18.00 efter skolan så är det ännu mera plugg som gäller. Det tar aldrig slut! En fördel dock med det sista året är att (förutom att det är just sista året) det är tio(?) veckors praktik. Redan nästa vecka drar jag ut på min första praktikomgång som är på fem veckor. Nu är det inte gamla dementa människor som jag ska mata, pyssla om och tvätta. Nej nu ska jag ut på ett riktigt sjukhus och prova mina (enligt mig) sköra vingar. 

Här är min fina klass, jag står längst ut till höger i mittenraden.

Jag kommer att vara stationerad på kirurgiavdelningen E14 på Karolinska sjukhuset i Solna i fyra veckor och därefter praktisera på ambulansen i en vecka. Jag vet inte hur de tänkte när de placerade mig på kirurgen, vi vet ju alla hur det brukar gå när jag försöker mig på sådant, hehe. Kanske är det bra för mig ändå att hamna just där, så att jag faktiskt kan lära mig lite mer om kirurgi och inte behöva utföra amatörmässig sådan i framtiden? Hur som helst så är jag någorlunda peppad (och lite nervös...) inför praktiken i alla fall, det är ju bra.


Så här står det på Karolinska sjukhusets hemsida om avdelningen där jag ska praktisera: 


"Vårdavdelning E14 är en kirurgisk vårdavdelning med specialiserad vård för patienter som varit med om trauma av olika slag. Avdelningen har också ett stort intag av patienter som genomgått andra akuta operationer."

Min blivande praktikplats, Karolinska sjukhuset i Solna.

Snart drar jag ut på ambulanspraktik också, här är en
gammal bild på mig iförd min fina ambulanslärare Jimmys
ambulansjacka. Även om mina patienter råkar dö så
ser jag cool ut i alla fall, det är ju det som är viktigast.

Jag kommer att få åka omkring och se märkvärdig ut i
ett sånt här vrålåk snart, fast modellen större då förstås.

Som avslutning så vill jag uppmana er att inte gå och pajja blindtarmen eller så de närmsta veckorna om ert hemsjukhus nu råkar vara KS i Solna då det finns en risk att ni blir "omhändertagna" av mig och det vill ni inte (skratt). Vänd er då istället till S:t Görans sjukhus, Danderyds sjukhus eller Södersjukhuset eller vafan som helst, just saying...

Klart slut, over and out!

Popagandapepp!

På fredag händer det som jag har väntat nästan ett helt år på. Popagandafestivalen drar igång traditionsenligt(?) den sista helgen i augusti vid Eriksdalsbadet på Södermalm. Hela fredagen och lördagen kommer att vara fylld av bra livemusik från tidiga eftermiddagen till sena kvällen av både små och stora band/artister.  Fredagen avslutas med stil av Arcade Fire och lördagen avslutar ingen mindre än Lykke Li. Mitt favoritband däremot är det första bandet som kickar igång lördagskvällen kl.18.30 på stora scenen nämligen Säkert! Om du inte har köpt biljett alternativt signat upp dig som funktionär (och därmed får vara med och skapa världens bästa festival) så är du DUM I HUVUDET! Ja, du läste rätt idiot! Om du däremot har införskaffat en biljett så kan jag bara säga; bra val! :D

Jag är redan nu sjukt peppad (det har jag i och för sig varit ända sen festivalen slutade förra året....), det märks och känns att det inte är långt kvar nu! Hösten ligger och väntar runt hörnet, nätterna blir mörkare och kylan smyger sig på. Men hösten kommer att nekas tillträde tills festivalen är slut för i år.  Då är det officiellt höst, i alla fall för min del eftersom jag är har blivit något "skadad" av Popa och skiljer på sommar och höst med hjälp av festivalen. Den blir som en markering, typ på fredag är det sommar, på söndag är det höst. Ja, typ så, bra va?

Jag kommer att jobba (dvs. ha jävligt roligt) på festivalen och kommer att på fredag stå och muddra folk och kolla så att de inte har med sig sina husdjur, soffor eller atombomber med sig in på området. Detta kommer jag att pyssla med mellan kl.13.00 - 00.00. Sen kommer jag att knalla vidare till slutet av Folkungagatan och krascha hos en polare. På lördagen kommer jag att inställa mig kl.13.00 sharp vid funktionärsincheckningen för att jobba (dvs. ha jävligt roligt) inom säkerhet mellan kl. 13.00 - 18.00. Då kommer jag att se viktig ut(läs:muppig, glad och förvirrad) när jag står och vaktar en grind/staket eller typ en hund eller så. Kom gärna och säg hej!

Från och med kl.18.00 är jag en icke arbetande människa och kommer då att inställa mig längst fram i mitten vid stora scenen för att invänta och peppa som fan inför att Säkert! ska göra entré kl.18.30. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva den tillsammans med någon, jag vill inte vara själv.

Popaganda 2011 kommer att bli awesome! Kvack, pepp och kärlek!

Jag vågade välja livet

Jag var på Gröna Lund i fredags, Orup skulle spela på stora scenen. Jag gillar inte ens Orup men jag gick ändå, mest för sällskapets skull, för att fördriva tiden och för att väcka liv i gamla barndomsminnen som har kopplingar till Orups musik. 

Innan konserten stod jag och mitt sällskap och sneglade lite på den där "VIP-balkongen" som finns på övervåningen på huset vid vilda musen. Först var den helt tom men allteftersom tiden gick började den att fyllas på med folk. Reneé Nyberg var där, Niklas Strömstedt likaså, några ungar såg jag också. "En dag ska jag banne mig stå på den där VIP-balkongen, det är min nästa utmaning" sa jag, min kompis nickade.

Du kanske är jätteglad nu och tror att det här inlägget kommer att handla om Orup men då måste jag tyvärr göra dig besviken. Från och med nu kommer jag inte att nämna honom mer i detta inlägg, sorry!

Här en bild på Orup, som plåster på såren.

Från och med nu kommer det enbart att handla om utmaningar och inget annat. Jag älskar utmaningar, den livstilen passar mig alldeles utmärkt. Den senaste utmaningen om att jag en dag ska stå på Gröna Lunds VIP-balkong kan verka helt meningslös och konstig, det är den också. Jag kan dock lova dig att en dag kommer jag att stå där, det är något som är säkert.

Jag gillar att anta nästan alla olika slags utmaningar - stora, små, meningsfulla och meningslösa. Men vad är då en utmaning? För mig så handlar utmaningar om att övervinna och att motbevisa. Att övervinna mig själv och mina rädslor och att våga, vara modig. Att visa för både mig själv och andra att ingenting är omöjligt, att det är endast du/jag själv som sätter gränserna.

I de flesta fall är det jag som utmanar mig själv men ibland händer det att någon annan utmanar mig. Som den där gången jag blev utmanad att ställa mig på en scen alldeles själv och göra en akustisk solospelning på gitarr inför en massa människor på Kulturhuset i Stockholm vintern 2008, Åh herregud säger jag bara!

I dared to get up on a stage and do an acoustic solo gig.

En annan gång utmanade jag mig själv att söka till Idol, jag tog min gitarr och åkte helt ensam in till Hovet för att spela en låt inför idoljuryn. Det var en rätt rolig utmaning, det var intressant att få se hur det gick till "inifrån" så att säga. Jag kan också tillägga att jag inte gick vidare, som tur var.

En gång besteg jag ett berg, det var också en utmaning!

Här här berget som jag besteg, det ligger  i Åre.


I våras utmanade jag mig själv att anta rollen som ordförande i socialutskottet i Värmdö ungdomsparlament, jag skulle då tillsammans med en till ordförande leda utskottsarbetet, teambuilding osv. Det hela avslutades med en plenarsession där de olika utskotten skulle debattera och rösta om de motioner som var och ett av utskotten hade arbetat fram. Då utmanade jag mig själv igen genom att hålla ett tal emot bostadsutskottets motion i en stor aula med en rätt stor publik, jag klarade talet galant kan jag säga.

Andra nämnvärda utmaningar som jag har antagit är diverse volontärsjobb på olika festivaler. Senast nu på Sthlm Pride som volontärhandledare och ansvarig över den tyngsta sektionen för debatter och seminarier. Det var en stor och tung utmaning för mig men fy fan vad roligt det var! Den gemenskap och kärlek som rådde där och då har jag aldrig tidigare upplevt, det var fantastiskt!

Om du läser det här och därmed har tragglat dig igenom det trista utlägget om mina utmaningar här ovanför så kan jag säga grattis! Du har klarat utmaningen! Det jag vill säga är att livet blir så himla mycket roligare om man bara vågar och försöker kliva över den där "trygghetszonen", ge sig ut i det okända, trotsa sina rädslor, prova något nytt, ja du fattar! Det är oftast där och då de bästa stunderna och minnena skapas. 

Vill du veta hur allting började? Då ska jag berätta det för dig. För några år sedan antog jag min hittills största, svåraste och bästa utmaning någonsin. Jag vågade välja livet trots att det enda jag inte ville eller vågade göra just då var att leva. Den utmaningen är lika lång som livet självt, det är rätt logiskt tycker jag och jävlar vad glad jag är över att jag antog den!

Så nu utmanar jag dig att utmana dig själv! Annars kommer du få ett sånt jävla tråkigt liv och jag tycker faktiskt att du förtjänar ett roligt sådant så ut och lek nu!

Ps. Vi ses på VIP-balkongen! Ds.

/Charlie

Happy fucking pride!

Prideparaden.

Nu är Stockholm Pride slut för i år och även för min egen del. Den senaste veckan har jag levt i en slags "pride-bubbla" nästan helt isolerad från världen utanför och från det som har hänt där. Jag har fått äran att jobba med helt fantastiska människor, vilket jag är så sjukt glad och tacksam för! Tillsammans har vi kunnat skapa en liten oas på Pride Sergel/Kulturhuset där kärleken har flödat och glädjen varit stor. Skratten har varit många, tårarna har runnit emellanåt och kaoset har varit organiserat.

  

J lägger golv tillsammmans med ett gäng
andra volontärer uppe på kulturhustaket.

Buck Angel var på besök.

Tack för att jag fick vara med och dela den här veckan och upplevelsen med alla er fantastiska människor som på ett eller annat sätt var med, ni är så himla underbara! Det finns så många fina  minnen från den här veckan som jag alltid kommer att bära med mig och jag hoppas vi kommer att få chansen att skapa ännu fler minnen tillsammans någon gång i framtiden. Men framförallt så kommer jag att ta med mig all kärlek och alla nyfunna vänner som jag har fått.

HAPPY FUCKING PRIDE!