Mitt hjärta bultar hårt med snabba, taktfasta slag i mitt bröst. Förbandet har precis klivit av scenen och den mörkröda ridån har slagit igen. Jag står på den åtråvärda platsen, längst fram i mitten. Konserten är slutsåld sedan långt tillbaka och det märks, rummet är fyllt till bristningsgränsen med människor. Jag ser mig omkring, ljuset är dovt och en maskin fyller lokalen med rök. Den lägger sig som ett molntäcke över oss som blandas med mystik, förväntningar och längtan.
Ridån går upp, bandet börjar spela en för mig välkänd slinga ur en av deras låtar. Platsen på scenen framför mig är tom. Plötsligt ökar applåderna i intensitet och jag kan nästan känna hur publiken drar efter andan och på scenen kliver hon fram i en röd cape med luvan uppdragen över huvudet, Annika Norlin. Hon ställer sig bakom mikrofonen rakt framför mig, hennes nacke är böjd. Jag står så nära att jag skulle kunna sträcka fram mina händer och lägga dem på hennes fötter och jag kan se hennes bröst höja och sänka sig i takt med hennes andetag, sedan börjar hon sjunga.
Hennes sångröst är inte perfekt, hon sjunger i fel tonart med en vemodig, norrländsk dialekt men det är det som gör att det verkligen träffar, att det känns. Hon framför sina låtar på ett så ärligt och genuint sätt att det inte går att låta bli att tycka om det. Känslorna hon förmedlar i sina låtar fastnar och stannar kvar i både hjärtat och i huvudet. Ingen annan kan få mig att känna på samma sätt och så starkt som hon kan när hon står och sjunger om att "vi kommer att dö samtidigt du och jag" eller om att "se hockeyn på Dovas utan att se hockeyn på Dovas". Men hon får mig att känna som mest när hon med en jävla pondus står och sjunger textraden "dom jävlarna ska skjutas" i låten "Allt som är ditt". Publiken sjunger med och lokalen fylls med så mycket laddade känslor att det känns som om taket skulle kunna lyfta. Denna känsla av samhörighet och gemenskap som skapas där och då sker eftersom hon bjuder in publiken att vara med och skapa något som inte går att beskriva med ord eller att spela in på en skiva eller film.
När konserten är slut så har jag som sällan skrattar och nästan aldrig gråter i vanliga fall, gått igenom hela känsloregistret. Det enda jag känner efteråt är en känsla som Annika har lämnat kvar, den känns som en kram, rofylld och behaglig. Annika och hennes musik är mer än bara musik för mig. Den är så meningsfull och betyder så oerhört mycket för mig att jag helt ärligt skulle kunna ta en kula för dig, Annika.
När jag får gå och se mitt favoritband Säkert! spela live och få se sångaren, textförfattaren och geniet Annika Norlin i egen hög person, ja då känns det som att komma hem.
Tack Annika, du är min hjälte, idol och förebild.
(Ps. Kan jag verkligen skriva så här? Jag kan tänka mig att du kanske tycker att jag är psykiskt störd, konstig eller knäpp och borde spärras in på en låst psykiatrisk avdelning för all framtid. Jag har vänt ut in och på hela mig, blottat hela mitt känsloliv för allmän beskådan. Men det är faktiskt så här jag känner. Ds.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar