Umeå - Mina drömmars stad del 2

Efter att jag hade lagt fotbollskorna på hyllan så hände det väldigt mycket i mitt liv. Exakt vad som hände väljer jag att inte gå in på just här, just nu. Det får bli en annan gång. Kanske. Jag kan i alla fall säga att en del av det som skedde hjälpte mig att rädda mig själv. Jag hade inte suttit här idag,  jag hade antagligen varit död då.

När jag var femton år så bestämde jag mig en dag för att lära mig att spela gitarr. Mitt i allt kaos fann jag något roligt och meningsfullt som jag kunde fokusera på när allt annat blev för jobbigt. När livet gjorde sig påmint. Jag har alltid tyckt om musik och i tonåren så kom musik att betyda allt mer för mig. Den blev mer än bara musik. 

Musiken ger mig styrka, mod och kan sätta ord på mina känslor. Den blir en ventil och ett sätt att fly bort från verkligheten en stund. Musik gör mig glad och lycklig, den finns alltid där, trogen och lojal.

Det fanns två akustiska gitarrer där jag bodde, en nylonsträngad och en stålsträngad. Jag gav mig fan på att jag skulle lära mig! Till min hjälp hade jag ett skrynkligt papper med "Jag vill en egen måne" med Ted Gärdestad där ackorden fanns utskrivna. På ett annat papper hade jag bilder med de instruktioner på hur de vanligaste ackorden tas. Jag satt flera timmar varje dag och övade och till slut kunde jag spela en hel låt utan problem. Jag fortsatte att spela gitarr och jag spelar än idag. Det är så himla roligt, det är fan lycka för mig.

Min första egna gitarr som jag köpte ungefär ett år efter att jag hade börjat
lära mig att spela. En vanlig nybörjargitarr med nylonsträngar och rätt
taskigt ljud, haha.

Vad har detta med Umeå att göra då, tänker du. Jo det kommer jag att komma till i nästa del som följer!
*Cliffhanger* (not).

Umeå - Mina drömmars stad del 1

Jag hyser en slags förkärlek till denna stad som jag faktiskt aldrig har besökt men som på något sätt har lyckats fånga mig ändå. Det kan tyckas lite märkligt, hur kan man tycka om en stad som man aldrig har varit i och dessutom knappt känner en kotte som bor där?

Det undrar jag också.

När jag var liten så spelade jag fotboll. Jag var sju år när jag började och fjorton när jag lade av. Mina hälsenor inte ville samarbeta och andra delar av livet kom i vägen så jag slutade. Jag älskade fotboll, både att spela och att se på matcher. Ibland åkte laget iväg för att se på damfotbollsmatcher både när landslaget spelade och när klubblag mötte varandra. Jag fattade tycke för fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på en gång. Hon spelade då för Umeå IK i damallsvenskan som var det särklass bästa laget i damallsvenskan vid den tidpunkten. Jag började att intressera mig allt mer för Umeå IK och speciellt Hanna Ljungberg och spenderade rätt mycket tid på att samla kunskap om dem. Jag och Hanna Ljungberg var rätt lika, hon var vänsterforward, vänsterfotad och hade storlek 36 i skorna precis som jag. Hon var väldigt duktig också, hon slog målrekord, fick diamantbollen och blev utsedd till både det ena och det andra. Jag såg upp till henne och hon fick mig att träna ännu hårdare. Jag spenderade flera timmar efter skolan åt att träna skott, fintar och passar på gräsmattan framför det hembyggda fotbollsmålet som min pappa hade snickrat ihop åt mig. Träningen gav resultat och jag blev bara bättre och bättre. Jag drömde om att en gång bli upptäckt och värvad av Umeå IK och att jag skulle få spela med mina stora idoler. Jag var rätt påläst om Umeå som stad och fattade tycke för den. Det vore inte så dumt att bo där och spela fotboll tänkte jag. Då var jag i tolvårsåldern.

Idag är jag tjugo och har sedan länge lagt fotbollsskorna på hyllan. Visst gör det lite ont när jag tänker tillbaka på när jag var fjorton och var tvungen att ge upp min passion och dröm i livet. Jag skulle aldrig bli upptäckt och värvad till UIK, jag skulle aldrig få chansen att spela med mina idoler i Umeå. Men jag blir också glad när jag tänker tillbaka på det. Jag brann verkligen för fotbollen, jag åt, sov och andades fotboll, Umeå och Hanna Ljungberg. Det gav mitt liv en mening, något att kämpa för och jag gick in för det med 110%.

Ett tag efter att jag hade slutat med fotbollen och hade insett att det jag inte skulle bli den nya Hanna Ljungberg så ägnade jag mig åt de två andra sakerna i livet som jag gillar skarpt. Ni får reda på vilka dessa tu är i nästa del. To be continued...

Vi är människor först

Det finns ett uttryck som jag alltid utgår ifrån, jag vet inte vem som kom på det eller vart jag har läst eller hört det någonstans. Kanske var det så att jag kom på det själv men det är jag ytterst tveksam till. Jag kommer i alla fall ihåg att det var för ca tre år sedan som jag började att utgå från detta och det förändrade min inställning och mitt bemötande av människor ganska mycket. Det kom att betyda mer för mig än vad jag kunde ana då för tre år sedan men tiden gick, orden var inte bara ord längre. De hade fått en tyngd och en mening som gav mig en positivt förändrad syn på mig själv och på personer i min omgivning.

"Vi är människor först"

Att bemöta en person i första hand som människa gör att vi automatiskt blir lika mycket värda. Då är spelar det ingen roll ifall man är kvinna, man, svart, vit, gul, blå eller grön. Det spelar ingen roll om man är statsminister, barnmorska eller snickare. Det spelar ingen roll vart man kommer ifrån eller vad man har gjort eller inte gjort. Det spelar ingen roll om man är känd eller okänd. Jag tycker det skulle vara spännande och se vad som hände om man bara kunde lägga det åt sidan och förbise det för en stund.

Vi står sida vid sida som medmänniskor och att utgå från samma punkt ger oss bättre förutsättningar att skapa en god, respektfull och öppen atmosfär gentemot varandra i egenskap av medmänniskor. Det tycker jag i alla fall och då talar jag av egen erfarenhet. Det har gett mig en massa kärlek. Du kanske också vill prova?

Klart, slut, over and out! 

Inte fan ska jag gå och dö nu i alla fall!

Valet står mellan att genomgå ett könsbyte eller att inte leva alls.

Det är bara så det är helt enkelt.

Eller det är egentligen inte ens ett val, inte för mig. 

Det är självklart vad vill och vad jag behöver

och jag tänker göra allt för att nå dit.

Ingen kan stoppa mig,

ingen kan kan hindra mig.

Jag tänker aldrig vika ner mig eller ge upp.

Så det så!

Dessutom ska jag jobba på årets Pridefestival vilket jag tror kommer att

bli helt jävla AWESOME! Så jag har fan ingen tid till att gå och avlida eller dylikt.

Förresten har jag ingen lust att dö heller, livet är alldeles för skoj.

Rätten att få vara jag

Han, hon, den, det. Allt det där har jag blivit kallad. Jag är en kille född i en tjejs kropp. Så har jag känt så länge jag kan minnas. Det jag känner stämmer inte överens med hur jag ser ut. Det går inte ihop, det har aldrig gjort det. Jag blir smärtsamt påmind om det varje dag. Oftast så många gånger att jag inte ens kan eller vill räkna dem. Det gör ont men jag försöker att inte låta det påverka mig allt för mycket.

Rätten att få vara den man är, ser nog de flesta som en självklar sak. Man har rätt till sitt namn, sitt kön, sin identitet, sin kropp, sin sexuella läggning, osv. Det är ingen som stirrar konstigt på dig när du går in på herrtoaletten. Det är ingen som kollar förvirrat på dig när du ska köpa cigg på Pressbyrån och som ser att det står ett tjejnamn på legget men tycker att du ser ut som en grabb. Du får inga misstänksamma blickar på dig när du kliver in på damernas omklädningsrum på gymmet för att du ser ut som en kille men biologiskt sett är en tjej. För dig är det en självklarhet och har aldrig varit ett problem för dig på det sättet.

Sånt här får jag brottas med till vardags. Om jag är ute på stan och behöver gå på toaletten, ska jag gå in på herrarnas eller damernas? Oftast går jag på handikapptoaletten och känner mig som en mupp bara för att få slippa blickarna på damernas eller för att slippa att riskera att bli upptäckt som "tjej" på herrarnas. 

När jag står och ska köpa cigg på Pressbyrån och personen som står i kassan inte tror på att det är jag på legget utan tror att jag snott ett av mina syskons legg så får jag förklara att jag ser ut som pojke men jag är en tjej egentligen (typ...). Personen bakom kassan brukar oftast bli så förvirrad att denne bara langar fram ciggen till slut och låter mig köpa.

Sånt här gör ont i mig. Det kan jag inte förneka. Men det som gör allra mest ont är när jag blir tilltalad som "Den" eller "Det". Som om jag inte vore en människa med känslor och tankar utan snarare bokhyllan "Billy" från Ikea som kostar trehundra spänn och som levereras i delar för att monteras ihop hemma i vardagsrummet. Som om jag vore en jävla sak, pryl som man kan göra lite vad som helst med, som man kan kalla "Det". Det känns som att jag inte är lika mycket värd som alla andra, jag är lite sämre. Det blev fel i tillverkningen, jag var felkonstruerad från början. Slit och släng, defekt. Släng i soporna liksom. 

Jag går alltid med nacken böjd. Rädd för att bli avslöjad. Mina bröst kan ju synas och om jag säger till någon som jag precis har träffat att jag heter Charlie och att jag uppfattas som en grabb så känns det som om jag ljuger, att jag är falsk. Ibland så säger jag ingenting alls (för min tjejröst kan ju avslöja mig) , men det känns ändå som om jag ljuger bara genom att vara jag. Genom att faktiskt bara vara jag egentligen.

Jag blir ofta uppfattad som ett slags mellanting, jag är inte en kvinna men inte heller en man. Därför blir jag ett "det" eller bokhyllan Billy om man så vill. Jag passar inte in någonstans, det finns ingen plats för mig. Det finns inga offentliga omklädningsrum eller toaletter för sådana som jag. Bokhyllor behöver tydligen inte gå på muggen.

Jag ser mig själv som en man, även fast jag rent fysiskt är lite defekt än så länge. Trots att den tredje siffran i mina fyra sista siffror fortfarande är jämn så är jag en grabb. För mig är det så men för resten av samhället så verkar det som att könet fortfarande sitter mellan benen. Tyvärr. Därför blir jag också en sak, ett mellanting eller ingenting alls. Det är väl lättast så eller så beror det på okunskap. 

Jag får välja mellan att gå med nacken böjd och gömma mig eller att hela tiden få förklara mig som om jag hade begått ett brott. 

Det enda jag begär är att få bli respekterad och bemött för den jag är, en människa som andas,  med ett hjärta som slår och med känslor precis som du.

Jag bara undrar när jag ska kunna få leva på samma villkor som du, som de människor vi är för vi är mer lika än vad du kanske tror.

När ska jag få rätten att få vara just jag? Jag bara undrar.

 

 

SLUT!

Oj, just det! Jag fyller 20 år idag. Grattis till mig!

Varför föddes man snäll?

"Man får inget för det när man är som vi

Man får inget för det när man vill folk väl

När man har en vilsam själ."*

Nej man får inte ett jävla skit (oftast) men det skiter jag i. Jag har en vilsam själ, jag vill folk väl och jag tänker fortsätta med det. Så det så.

Charlie - Den lilla människan med det stora hjärtat.

Jag vill även ge en hel hög med kredd och kärlek till alla er som gör gott, vill väl och gör det ni kan för att göra den här jävliga världen lite mindre jävlig.

* citat ur låten Fredrik av Säkert! från albumet Facit(Razzia,2010)

Ps. besök gärna Säkert!-bloggen, klicka här om du vill dit och det vet jag att du vill! Och om du vill höra låten "Fredrik" som jag hämtade citatet ifrån då tittar/lyssnar du här helt enkelt:

Juholt vs. Reinfeldt (utmanas av mig)

Juholt vs. Reinfeldt under partiledardebatten idag alltså. Den lätt autistiska Reinfeldt som älskar konkreta ting som siffror och fakta går sönder när han får höra denna flummiga kommentar från Juholt: "Så får jag en känsla av att många känner att det är något som håller på att gå 

sönder i Sverige". En känsla av att många känner att Sverige går sönder, haha!

Med tanke på den här partiledardebatten som ägde rum idag så började jag att tänka tillbaka på när jag höll ett tal under Värmdö ungdomsparlaments plenarsession i maj tidigare i år. Jag var ordförande i socialutskottet och hade tagit mig an utmaningen att hålla ett tal emot bostadsutskottets motion.

Kvällen innan denna session skulle bli av så var jag så himla nervös och ångestfylld över att jag inte hade skrivit något alls. Jag hade skjutit det framför mig under flera veckor och förträngt den jävligt läskiga utmaningen som jag hade antagit precis när jag hade fått ett TOTALT JÄVLA HJÄRNSLÄPP.

När klockan hade blivit 03.30 så hade jag skrivit en inledning på talet och jag gick och lade mig för att sova. Jag klev upp tre timmar senare, satte mig på T-banan och skrev halva talet på vägen till Gustavsberg. Under den första delen av plenarsessionen så skrev jag ihop resten av talet och läste upp det en gång för en av ledamöterna i mitt utskott. Det lät bra.

Sen var det min tur, jag blev uppkallad på scen och jag tog min laptop och knallade över scenen fram till talarstolen. Fifflade med micken, kollade så att alla hörde. Det gjorde dom. Jag läste upp mitt tal och jag körde över bostadsutskottet totalt! När jag talat klart så möttes jag av jubel och applåder som aldrig verkade ta slut, jag blev helt mållös. Resten av dagen fick jag ägna till att säga "tack" till alla människor som berömde mig. Jag har nog aldrig varit så glad och stolt över mig själv som jag var då.

Själva talet är väl inte så jättemycket att hänga i julgranen även fast den är ganska humoristisk och med en personlig ton. Det var snarare själva framförandet av mig som gjorde det, jag var jävligt bra. Kanske det är så att jag engagerar mig ännu mer politiskt framöver? Kanske blir jag statsminister, vem vet. Jag skulle bli en awesome sådan, känn på den du, Reinfeldt!

Här är mitt tal som jag höll för er som vill läsa:

Tal emot bostadsutskottets motion angående hur bostäder för ungdomar ska utformas i Värmdö kommun.

Värmdö ungdomsparlament - plenarsession maj 2011

Ärade ledamöter, ordföranden och folkvalda politiker. 

Jag heter Charlie och går i årskurs två på omvårdnadsprogrammet med ambulans- och akutsjukvårdsinriktning på Doctus gymnasium. Jag har fått i uppdrag av socialutskottet att hålla ett tal emot bostadsutskottets motion.

Jag har tagit del av er motion där ni har utrett och lagt fram förslag på åtgärder för hur bostäder för ungdomar ska utformas i Värmdö kommun och jag tycker att den är helt okej. Det märks att ni har gjort ett bra försök att uppmärksamma ungas bostadsituation och gett förslag på vad man kan  göra för att den ska förbättras. 

Ni säger att det finns få hyresrätter och att de 1:or och 2:or som finns kan kosta 3000-5500kr.  Jag är benägen att hålla med om att tillgången till hyresrätter är låg.Men det finns även en del brister i er motion.

Ni tar upp att de ekonomiska kraven som ställs på dig som hyresgäst är för höga och att många studerande inte klarar av att uppfylla de ekonomiska kraven som ställs. Det kommunen tittar på då är om den unge har de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att kunna betala för bostaden. Så ni tycker alltså att betala en hyran varje månad är ett alldeles för högt krav? Är inte det det minsta man kan begära?

Ni snackar en del om pengar, att den unge kan bli deprimerad och därmed strunta i att söka jobb och det leder till att den unge bor hemma, inte bidrar till hemmets ekonomin, sitter och spelar dataspel och dricker sprit och i värsta(?) fall droger.

Om den unge då varken arbetar, studerar eller på annat sätt har en inkomst då spelar det väl ingen roll hur många bostäder man bygger? Den unge har ju ändå inte råd med hyran då. Eller?

Ja, men vi föreslår i åtgärderna att ungdomarna kan få vara med att bygga dessa lägenheter som lärlingar säger ni. De skulle då få hälften så mycket i lön som en byggjobbare och därmed ett jobb och en inkomst. Bra tanke! Men om den unge är så deprimerad, sitter och spelar data och isolerar sig från omvärlden och totalt förlorar motivationen att söka jobb och dessutom knarkar och dricker pripps blå 7,0, tror ni att den unge kommer att ta jobbet som lärling då?

Om det nu är så att den unge blir lärling och är med och bygger bostäder vad sker då när bygget är klart? Jo då står han eller hon där med en liten etta med kokvrå för 2000kr i månaden men då utan jobb. Då kan den unge ändå inte betala hyran. Och som ni säkert vet så är det inte lätt att få jobb idag speciellt inte som ung.

Jag undrar också vad ni menar med när ni säger att risken ökar att falla in i ett "missbruk av alkohol och i VÄRSTA fall droger. På vilket sätt är droger värre tänker jag?

I åtgärdsförslag 1 där tar ni upp att kommunen ska ge understöd till fastighetsägarna i form av bidrag så att hyran blir lägre. Hur ska detta kunna finansieras?

I åtgärdsförslag 3 tar ni upp att bygga fler studentlägenheter anpassade efter de ungas behov. Hur ska dessa lägenheter anpassas efter ungdomar med t.ex. fysiska funktionshinder?

Det står i er motion att nuvarande regering inte vill satsa på bostäder utan fokuserar på skola, vård och omsorg. Regeringen styr på NATIONELL nivå och detta är på en KOMMUNAL nivå, bara så att ni vet det. Vården har dessutom landstinget hand om inte kommunen.

Som avslutning tänkte jag säga att ha en utbildning och vara frisk och få en bra vård om man eventuellt skulle bli sjuk faktiskt är en förutsättning för att senare kunna ha en egen bostad.

Gullig motion men den är inte hållbar någonstans, jag uppmanar er att rösta emot denna motion.

Tack!

Jag har blivit med blogg (tro det eller ej!)

Jag sitter och funderar på vad folk skriver i sitt absolut första blogginlägg. Jag är alldeles för trött för att undersöka saken närmare. Skriver de en liten presentation av sig själva? Eller går de rakt på sak? Kanske det har hänt något stort och speciellt i deras liv just då så skapar de en blogg och skriver om det för låta omvärlden få ta del av det? Varför startar man en blogg överhuvudtaget? Anledningarna och orsakerna är nog många. Vad använder de sin blogg till? Kanske som en offentlig cyberdagbok eller så kanske de är superhemliga och skriver om saker och uttrycker sina åsikter så som de faktiskt egentligen tycker och tänker att de inte vill gå ut med sitt riktiga namn.

Det är det jag sitter och tänker på här och nu när jag själv har beslutat mig för att skapa en egen blogg. Jag väljer att vara hemlig för att jag inte vill att alla ska kunna få reda på vem jag är. Det finns en fördel med det enligt mig. Fördelen är att de som faktiskt känner mig på riktigt och vet vem jag är ska veta att det faktiskt är jag som skriver. Jag vill kunna välja själv vem som ska få veta det. Så är det. (Fast vi får väl se hur det blir med den saken...)

Förutom det här som står skrivet här ovanför då, vad ska mitt första inlägg handla om? Jo, jag har bestämt mig för att det ska handla om hur jag lagar mat. Okej, nu tycker du nog att det verkar skittrist att få läsa om hur jag lagar mat men det är inte på det sättet! Det handlar inte om hur jag steker mina pannkakor eller om jag använder vanlig ugn eller varmluftsugn. Nej, det handlar om det här:

Så här ser det ut när jag lagar mat. I alla fall för det mesta. Medan jag väntar på att pastavattnet ska koka upp och stekpannan ska bli varm så brukar jag faktiskt sitta på en stol vid spisen och spela gitarr. Det har blivit lite av en "grej" att jag drar fram en av mina gitarrer och sätter mig på min slitna, fallfärdiga röda stol framför spisen och drar igenom en låt eller två. Valet av låt/låtar brukar variera. Det blir allt ifrån någon gammal god klassisker som t.ex. "Wonderwall" av Oasis till "Ingen vill veta vart du köpt din tröja" av Raymond & Maria. 

Jag vet att jag är lite knäpp, men vem fan är inte det emellanåt?

Vad brukar du göra när du lagar mat?