I get by with a little help from my friends (that's what friends are for)

Jag träffade min käre vän Vicky i lördags. Vi möttes upp vid Medis och promenerade till Nytorget för att  fika och umgås. På vägen dit pratade vi om allt möjligt och en sak som vi diskuterade var - vad vänner är till för.

För inte allt för länge sen hade jag en dålig dag eller snarare en dålig kväll. Den var fylld med en massa ångest och allmänt negativa känslor. Så här i efterhand kan jag tycka att jag kunde hanterat det bättre (det är ju lätt att vara efterklok). Men en positiv grej som jag i alla fall fick ut av min feta ångestkväll var att jag kom till en insikt, på riktigt. Jag insåg vad vänner är till för. Alltså riktiga vänner, mina vänner. Den insikten är jag glad och tacksam över.

Jag ringde en av mina vänner sent på kvällen. Då hade jag haft megaångest i ett par timmar. Hon lyssnade, pratade och ställde upp för mig och hjälpte mig i rätt riktning. Hon fanns där trots att hon lika gärna kunde ha lagt på luren när jag blev för jobbig. Men det gjorde hon inte, hon stod kvar vid min sida för att hon ville det. Hon gjorde det alltså inte för att hon var tvungen på något sätt utan av ren välvilja - som en riktigt vän. Så varför ringde jag inte från början?!

Jag drog mig ganska länge för att höra av mig till någon, jag drog mig FÖR länge! Varför gjorde jag det då? Jo, för att jag inte ville störa, inte tränga mig på. Jag ville inte vara jobbig och krävande. Jag tänkte att "vem fan vill sitta och lyssna på mitt jävla ynkande om hur dåligt jag mår?", (känner du igen dig?) "Bra karl reder sig själv" tänkte jag och satt för mig själv i soffan och försökte mota bort ångesten genom att distrahera mig själv på olika sätt. Jag tittade på TV, klappade på katten, kedjerökte, slösurfade,diskade. Inget hjälpte och ångesten blev bara värre. Till sist ringde jag min kompis och hon hjälpte mig, dagen efter mådde jag bättre.

Min vän hon fanns där för mig när jag mådde dåligt, för henne var det inga problem att lyssna, ge råd och trösta, hon brydde sig på riktigt. Nu har jag insett varför, för jag är en sådan vän själv. Jag finns där oavsett vad för mina vänner. Om en polare hör av sig till mig för den vill ha hjälp med att lösa ett problem eller situation eller för att den mår dåligt så ser jag det som ett privilegium, jag blir glad och ibland stolt. För min vän har ju då valt att anförtro sig till mig(!) i ett jobbigt läge. Finns det ett bättre bevis för att man är bra vän när ens polare ringer mitt i natten och mår skitdåligt och väljer att ringa just mig? Nä, tror inte det. 

Jag och antagligen de flesta andra ser det inte som något negativt och jobbigt när ens vän ber om hjälp. Vi finns där för varandra i ur och skur, är starka när den andre är svag. Vi tröstar varann, lyssnar och håller handen. Vi ger råd, peppar och sparkar varann i röven när det behövs. Vi gör det för att vi vill det, för att vi bryr oss och vill hjälpa. Så nästa gång jag mår dåligt vet jag vad jag kommer att göra allra först, jag kommer att ringa en riktig vän. Det tycker jag att du också ska göra. 

Jag tillägnar alla mina fantastiska polare denna låt:

The Beatles - With a little help from my friends