Nej, jag är ingen superhjälte jag.

Idag fick jag ännu en gång använda mina sjukvårdskunskaper i skarpt läge. Jag var på väg från Kulturhuset till T-banan då jag såg tre personer gå ut från Burger King som ligger mitt emot Kulturhuset mannen i mitten hängde livlöst av de två andra som försökte stötta upp honom. Jag ställde mig vid sidan av, iakttog och avvaktade för att se vad som hände. Jag bestämmer mig till slut för att gå fram och fråga om de behövde någon hjälp.De berättade att mannen var diabetiker och inte hade ätit något. Han svarade inte på tilltal utan var i princip medvetslös. Jag tar då upp mobilen och larmar 112. Antagligen är det akut hypoglykemi (lågt blodsocker) som orsakats av att han inte har käkat fast han har tagit insulin. Jag säger åt hans vänner att hjälpa till att lägga honom ner i framstupa sidoläge tills ambulansen kommer, då kollar jag så att han har fria luftvägar, puls, andning och försöker att väcka honom. Jag tar ett stadig tag om hans axel, ruskar hårt och säger hans namn. Ingen reaktion. Jag smärtstimulerar honom genom att gnugga hårt mot hans bröstben. Han reagerar genom att grymta till. Jag ber hans vänner att lägga lite socker under hans överläpp för att kanske få lite liv i honom vilket de gör. Ingen större reaktion.

Efter ca 5 minuter kommer en kvinna fram som visar sig vara sjuksyrra, jag berättar för henne vad som hänt och berättar att jag har larmat och att han andas och har puls men darrar, är blek och svettas. Tillsammans försöker vi få liv i honom men lyckas dessvärre inte med det, han behöver mer behandling än vad vi kan ge honom. så vi tar hand om honom och hans anhöriga fram tills att ambulansen kommer fram och tar över, sen säger jag hej då och lycka till och ställer mig vid sidan av och tänder en cigg medan jag ser på när ambulansen åker därifrån och folkmassan skingras. Jag hoppas att han klarade sig, men det tror jag att han gjorde.

Ambulansen ska precis åka iväg med mannen till sjukhus
och jag står vid sidan av och tittar på.

Det kändes bra att få göra en insats och få hjälpa någon annan i nöd. Det är verkligen något jag brinner för. När jag ser någon som behöver hjälp så går jag dit instinktivt och gör det jag kan för att hjälpa den personen, jag begär aldrig något i gengäld, jag behöver ingen uppmärksamhet. Bara att få ge till andra är så givande i sig, det jag ger av mig själv får jag tillbaka tusenfalt. Att få göra skillnad för någon annan, den känslan är underbar. Att hjälpa mina medmänniskor i nöd (och i lust), det är mitt kall i livet. Jag är glad över att jag kunde hjälpa någon idag, kanske räddade jag hans liv, men jag är ingen hjälte som hans vän sa till mig efteråt när ambulansen kommit fram."Nej jag är ingen superhjälte, jag är bara mig själv" svarade jag och log. Sen gick jag vidare och åkte hem. Oj, vilken dag!