Charlie och Mathilda söker bostad!

Jag vet att du kanske tänker "vafan orka en till bostadsansökan på fejjan...." Men snälla ge mig en chans, läs detta och sprid det gärna vidare. Jag lovar att du kommer att känna dig som en bättre människa efteråt. 

Jag och Mathilda har känt varandra sedan i juni 2013. Den 16:e november blev vi tillsammans. Den 24:e januari förlovade vi oss. Nu har vi bestämt oss för att flytta ihop. 

Vi söker nu en bostad, eller ja, ett ställe att bo på helt enkelt. Det kan till exempel vara en flyttkartong, ett slott, en 2:a i innerstan, en 1,5:a i Skarpnäck, kanske en herrgård skulle passa fint? Det jag vill komma fram till är att vi söker någonstans där vi kan få tak över huvudet och väggar runt oss där vi båda får plats. Det vore helt fantastiskt om det gick att ordna.

Så nu riktar jag mig till er, mina underbara fejsbookvänner, har någon av er en lägenhet att hyra ut?( helst ett förstahandskontrakt men andrahand  går också bra) eller vet du någon som har det så vore vi dig evigt tacksam om vi skulle kunna få hyra den lägenheten.

Jag och Mathilda är typ awesome människor, jag är hbtq, spelar gitarr, engagerar mig väldigt mycket inom olika festivaler som volontär, jag pluggar till ambulanssjukvårdare och har en stabil inkomst. Jag är rolig, öppen, fördomsfri och en jävligt skön lirare helt enkelt. Mathilda är också hbtq, har en fast anställning (och stabil inkomst), är rökfri, fördomsfri, allmänt fri, ordningsam, ordentlig, kreativ, pålitlig (det är jag också) och en himla fantastisk människa både objektivt och subjektivt sett.

Så.... Kom igen nu mina fina medmänniskor, vill du göra en god gärning? Hjälp oss gärna då med detta. Antingen om du har en lägenhet att hyra ut eller om du känner någon skön kis som har det.

Mycket kärlek och hälsningar från Mathilda och Charlie!

Inflyttning bör helst ske innan den 1/5-2014

                      

Jag var där!

Detta är min uppsats i svenska A när jag gick första året på gymnasiet, den fick min svensklärare att börja gråta...

Mitt hjärta bultar hårt med snabba taktfasta slag i mitt bröst. Förbandet har precis klivit av scenen och den mörkröda ridån har slagit igen. Jag står på den åtråvärda platsen, längst fram i mitten. Konserten är slutsåld sedan långt tillbaka och det märks, rummet är fyllt till bristningsgränsen med människor. Jag ser mig omkring, ljuset är dovt och en rökmaskin fyller lokalen med rök. Det lägger sig som ett molntäcke över oss och ger mig en känsla av mystik. Ridån går upp, bandet börjar spela en för mig välkänd slinga ur en av deras låtar. Platsen på scenen framför mig är tom. Plötsligt ökar applåderna i intensitet och på scenen kliver hon fram i en röd cape med luvan uppdragen över huvudet, Annika Norlin. Hon ställer sig bakom mikrofonen rakt framför mig, hennes nacke är böjd. Jag står så nära att jag skulle kunna sträcka fram min hand och lägga den på hennes fot och jag kan se hennes bröst höja och sänka sig i takt med hennes andetag, sedan börjar hon sjunga. Hennes sångröst är inte perfekt, hon sjunger i fel tonart med en vemodig, norrländsk dialekt. Ingen annan kan få mig att känna på samma sätt och så starkt som hon kan när hon står och skriker "Dom jävlarna ska skjutas!". Publiken skriker med och lokalen fylls med så mycket laddade känslor att det känns som om taket skulle kunna lyfta. Denna känsla av samhörighet och gemenskap som skapas där och då sker eftersom hon bjuder in publiken att vara med och skapa något som inte går att beskriva med ord eller att spela in på en skiva eller film.

Detta är ett väldigt bra exempel på att det finns känslor, tankar och intryck som bara går att uppleva genom att vara på platsen där det händer, live. Lisa Appelqvist skrev en krönika om just detta i Kristiansstadsbladet, 19.8.2010. Hon provade ett nytt koncept för livespelningar som Aftonbladet.se hade lanserat. Livekonsert via webben där publiken kan hångla, applådera och tända tändare samtidigt som den uppträdande artisten sitter instängd i en studio  med en animerad bakgrund som föreställer en scen och gör en spelning. Hon beskriver hur intimiteten uteblir helt och att grejen med att spela live, alltså publikkontakten aldrig infinner sig. Jag håller helt med henne, för hur ska en kontakt kunna infinna sig med en publik som inte finns på plats och knappt är märkbar för de som uppträder. Det som artisterna ser är en massa filmkameror och det säger ju sig självt att det inte går att uppnå samma känsla och intimitet med en filmkamera som med en helt närvarande publik på plats under en konsert. Det är ju ungefär som att jucka mot en lyktstolpe, det känns inte helt bra, det är lite stelt och känslan som man vill uppnå uteblir. Men det är bättre än ingenting. Det är ju bra att det finns alternativ som är mer lättillgängliga och som många kan ta del av, men till vilket pris?

Det som jag tycker skiljer sig mest mellan en livespelning på webben och att gå på en konsert på riktigt är att känslan, intimiteten, kontakten och samhörigheten uteblir helt via en webbsänd konsert. Det är just det som är poängen med att spela live att få chansen att uppleva det på plats tillsammans med andra. Att känna att man är en del av ett sammanhang, att känna tillhörighet och dela sin glädje med andra likasinnade. Det är bara något som går att uppleva på plats tillsammans med andra och inte via en webbkamera. Det känns helt värdelöst att sitta framför en skärm och se en föreställning live. Jag har inget emot att det finns men jag är lite orolig över att begreppet "livekonsert" förlorar sin innebörd helt. Ska man döpa om det till "livelivekonsert" så att folk verkligen förstår att man ska gå och se någon på riktigt och inte på en skärm?

För mig är det ingen tvekan om hur jag helst upplever en liveföreställning eftersom jag är en riktig nörd. Jag vill vara på plats där det händer. När jag får gå och se mitt favoritband Säkert! spelar live och få se sångaren, textförfattaren och geniet Annika Norlin i egen hög person, ja då känns det som att komma hem.

Kära jävla dagbok

Smärta, jävla fucking smärta. Jag har smärtsyndrom i benen som kallas CRPS vilket gör att det känns som att någon häller kokande vatten på dem för varje steg jag tar. Ibland fungerar det att gå med kryckor, ibland blir jag helt sängliggande. Det kommer och går i skov och just för tillfället är jag inne i ett sådant. Jag tar starka morfinpreparat, Ipren, Alvedon, Lyrica och Voltaren. Det tar bort den värsta smärtan men den finns alltid kvar i någon mån. Jag vet inte hur länge skoven håller i sig, det kan vara i en dag, någon annan gång kan det hålla i sig i flera veckor.

Just nu är jag inne i ett ganska långt skov, det har varat i en vecka hittills och det har varit fruktansvärt. Jag har haft (och har) så otroligt ont att det inte går att beskriva med ord. Precis nu när jag skriver detta så ligger jag i min säng och kan knappt röra mig. Minsta rörelse med högerbenet gör att jag är på vippen att skrika ut min smärta trots att jag är fullproppad med morfin, Alvedon, Ipren, Voltaren och Lyrica. Jag hoppas verkligen att det här skovet går över snart!!

Trots all smärta och skit så försöker jag göra så mycket jag kan och tar vara på de goda stunderna då jag har mindre ont och därmed kan göra mer saker. Häromdagen var jag och Mathilda (min fina flickvän) på Ikea och handlade, då körde jag kundvagnen med både henne och grejerna vi skulle köpa i. Så ja, det går lite upp och ner helt enkelt.

CRPS är en ganska ovanlig diagnos och den får man oftast i tonåren. T.ex. kan syndromet utlösas av en operation och det var precis det som hände mig. Jag var fjorton år och ett löfte inom fotbollen som vänsterforward då jag tvingades opereras för att förlänga mina hälsenor. Operationen misslyckades, mina hälsenor blev inte längre och då utlöstes det här smärtsyndromet. Jag fick sluta med det jag älskade (alltså fotbollen) och istället fick jag kämpa med att stå ut med mina smärtor i benen som då kom i ganska täta och kraftiga skov. Jag fick ta starka smärtstillande läkemedel bl.a Tradolan och Citodon. Det blev ganska klurigt för mig för att om jag tog medicin så blev jag så dåsig och borta i huvudet att det påverkade mitt skolarbete. Däremot om jag lät bli att ta medicinerna som jag hade fått utskrivna av min läkare på smärtkliniken på Astrid Lindgrens barnsjukhus så skulle jag inte kunna gå till skolan alls. Då skulle jag bli tvungen att ligga blixtstilla hemma i min säng och endast kunna fokusera på hur jag skulle handskas med de fruktansvärda smärtorna. På något sätt klarade jag av mina studier i högstadiet men fråga mig inte hur för jag har ingen aning!

Det är så sjukt frustrerande och energikrävande att ha ont i princip hela tiden. Just nu när jag är inne i ett skov så hjälper inte ens morfin. Ingenting verkar hjälpa, det är bara att rida ut stormen helt enkelt. Det går över, ingenting är konstant här i livet, allt går över förr eller senare alltså även detta. I'll keep hanging on!!!! :D

Klart slut, over and out!/Charlie

Kära jävla dagbok

Humör: trött, lycklig, glad, kåt

Denna dagen har varit fysiskt ansträngande men otroligt rolig och härlig på alla sätt och vis. Jag var på Ikea tillsammans med Mathilda och handlade diverse saker till hemmet. Mathilda fick sitta i kundvagnen medan jag styrde och körde. Vi började bråka lite grann när vi skulle välja duschdraperi men annars gick det hur bra som helst! Efteråt köpte vi bulle och kaffe för det förmånliga priset fem kronor, vi satte oss i en soffa och bara myste, Gud vad härligt det var! Mathilda tog även en bild på mig när jag körde kundvagnen som blev så bra att jag gjorde den till min profilbild på fejjan, jag ser fett söt ut! :D

               

               

Min kärlek för Mathilda bara växer och växer för varje dag som går. Det känns som om det inte finns något stopp på det vilket i och för sig är härligt men ärligt talat så trodde jag inte att sådan kärlek existerade innan jag träffade Mathilda. Den flickan gör mig så lycklig och glad och jag älskar att vakna upp bredvid henne varje dag i min nittiosäng. Hon är tveklöst mitt livs kärlek, jag vill bli gammal med henne, skaffa barn och hus och ja.... Allt det där du vet.

                    

                   

                   

Nu sitter hon bredvid mig på tunnelbanan och jag kan känna hennes lukt och jag kan nästan höra hennes andetag. Hon är så vacker, jag kan knappt förstå att hon är min. Men det är hon, hon är min och jag är hennes, bara hennes nu och för all framtid.

Det var allt för mig för den här gången, puss puss!!

The Quiz

[ ] Would you freak out if I said I liked you?

[ ] Do you walk the line?

[ ] Is your IQ higher than your neighbour’s?

[ ] And is it very much higher than mine?

[ ] Can you sleep when I grind my teeth?

[ ] Do you look away if I slob when I eat?

[ ] Will you let me be myself?

[ ] Can you at all times wear socks? (because I’m still scared of feet)

[ ] And if I’d fall, would you pick me up?

[ ] And if I’d fall, would you pick me up?

[ ] Do you talk in the middle of Seinfeld?

[ ] Do you read more than two books a month?

[ ] Do you get racist or sexist when you’ve had a few?

[ ] Is it fine if I make more money than you?

[ ] Have you slept with any people I work with?

[ ] Is there anyone you’d rather wish I’d be?

[ ] Do you still keep pictures of old girlfriends?

[ ] Are they prettier than me?

[ ] And if I’d fall, would you pick me up?

[ ] If I’d fall, would you pick me up?

20:e november - 2011 kl.16:43

Ångesten kommer att vara kvar. Allt kommer att vara kvar mer eller mindre. Har jag tur så blir det bättre. Vill jag överleva så måste jag få vara med någon. Jag måste få trygghet.

Närhet.

Mänsklighet.

Få andas.

Få veta att jag kommer att vara med en dag till.

Att jag inte ger upp, att jag inte tar det där steget, tar dom där tabletterna.

För jag vill vara kvar, jag vill vara med. Jag vill vara den Charlie som jag vet att jag kan vara, som jag förtjänar att få vara. Jag vill kämpa, jag vill leva. Få ta del av livet, få vara någon nära, känna mig behövd, värdefull.

Alltså, jag är förjävla bra på mitt sätt såsom du är förjävla bra på ditt egna vis. Men saken är den att jag har förlorat mig själv någonstans på vägen och hittar inte riktigt tillbaka, antagligen för att det inte finns något annat jag att hitta tillbaka till. Kanske ska jag blicka framåt istället och skapa något nytt, inte något oförstört för det är inte jag men att jag i alla fall kan försöka laga mig själv på något finurligt vis.

Men just nu. Måste jag härifrån. Jag klarar inte det här.

Jag håller på att krypa ur mitt eget skinn. Vill inte vara med längre. Vill inte vara här. Jag vill inte vara ensam.

När jag faller ner djupare så vet jag oftast inte heller varför jag gör det. Varför jag mår som jag gör. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, hur jag ska bearbeta ångesten eller vad det nu är. I huvudet vet jag vad jag kan göra men hjärtat vill inte riktigt samarbeta. Eller vice versa.

Jag kan inte.Vet inte. Vill inte. Men jag vill, jag vet att jag kan. Fan.

Jag ger upp. På riktigt.

Ge mig en smäll på käften så att jag kommer i rätt balans.

För att inte gå sönder helt, för att inte oroa andra som jag inte tycker behöver oroas. Jag och den problematiken som jag har och det destruktiva handlingar som jag ibland genomför tycker jag att så få ska veta om. Endast de som jag litar på och som jag själv bryr mig om och som jag känner mig trygg hos får veta sådant. Och det är inte så att jag vill lasta andra med mina problem, det är tuff skit som jag genomlider och jag förstår att det är tufft för de i min omgivning också.

Om låttexter:

Men alltså, man börjar att tänka, reflektera och filosofera när man lyssnar på texterna. Man kommer till insikt om saker och ting. Man börjar att känna.

Om att få en känga ibland:

Det är faktiskt behövligt ibland, det är sådana kängor som oftast kan få människor att komma till insikt om saker och ting. De tar oftast till sig det som sägs och därmed förhoppningsvis växer och utvecklas som människa.

Kängorna brukar oftast vara fyllda med kärlek också. De som ger kängorna vill ju oftast väl.

"If I fall, would you pick me up?"

Jag vet att jag kommer att leva en dag till.

Jag vill byta ut mina minnen

Jag har inte så mycket att säga, istället tänkte jag dela med mig av en text som jag har läst många gånger de senaste veckorna. Den är skriven av Annika Norlin och finns med på Oskar Schönnings CD "Belgrade Tapes".

JAG VILL BYTA UT MINA MINNEN

Jag vill byta ut mina minnen,

mot pukor och trumpeter vill jag byta ut dom,

mot pukor och trumpeter.

Jag vill begravas vid en skog

som inte än har blivit kallhygge.

Jag vill hålla i en bibel för syns skull.

Inte visste vi att hon var kristen, det ska dom säga.

Men det var ju så mycket vi inte visste!

Jag vill ha en öppen kista, och jag vill ha en sträng frisyr.

Jag vill att du drömmer mardrömmar om den synen senare,

men inte längre, bara ett par nätter.

Jag vill att någon går upp och läser en text

av Helmer Grundström,

någon som inte kan hålla sig för tårar så prästen måste ta

över boken och fortsätta.

Jag vill att du ska veta att du kan hitta någon annan,

men att du ska tänka, rasande:

MEN DET FINNS INGEN ANNAN!!!

Men sedan: att du ska hitta någon annan,

men en som är lite fulare än jag,

och när åren går ska du tänka på mig i min stränga frisyr

och vad storsint jag var.

Jag vill att det blåser lite vid kalhygget när ni går och

gräver ner mig.

Gå hem med svaga steg.

Jag vill inte ha någon sång, men pukor och trumpeter.