Min tur, jag kan!: Rätten att få vara jag

Han, hon, den, det. Allt det där har jag blivit kallad. Jag är en kille född i en tjejs kropp. Så har jag känt så länge jag kan minnas. Det jag känner stämmer inte överens med hur jag ser ut. Det går inte ihop, det har aldrig gjort det. Jag blir smärtsamt påmind om det varje dag. Oftast så många gånger att jag inte ens kan eller vill räkna dem. Det gör ont men jag försöker att inte låta det påverka mig allt för mycket.

Rätten att få vara den man är, ser nog de flesta som en självklar sak. Man har rätt till sitt namn, sitt kön, sin identitet, sin kropp, sin sexuella läggning, osv. Det är ingen som stirrar konstigt på dig när du går in på herrtoaletten. Det är ingen som kollar förvirrat på dig när du ska köpa cigg på Pressbyrån och som ser att det står ett tjejnamn på legget men tycker att du ser ut som en grabb. Du får inga misstänksamma blickar på dig när du kliver in på damernas omklädningsrum på gymmet för att du ser ut som en kille men biologiskt sett är en tjej. För dig är det en självklarhet och har aldrig varit ett problem för dig på det sättet.

Sånt här får jag brottas med till vardags. Om jag är ute på stan och behöver gå på toaletten, ska jag gå in på herrarnas eller damernas? Oftast går jag på handikapptoaletten och känner mig som en mupp bara för att få slippa blickarna på damernas eller för att slippa att riskera att bli upptäckt som "tjej" på herrarnas.

När jag står och ska köpa cigg på Pressbyrån och personen som står i kassan inte tror på att det är jag på legget utan tror att jag snott ett av mina syskons legg så får jag förklara att jag ser ut som pojke men jag är en tjej egentligen (typ...). Personen bakom kassan brukar oftast bli så förvirrad att denne bara langar fram ciggen till slut och låter mig köpa.

Sånt här gör ont i mig. Det kan jag inte förneka. Men det som gör allra mest ont är när jag blir tilltalad som "Den" eller "Det". Som om jag inte vore en människa med känslor och tankar utan snarare bokhyllan "Billy" från Ikea som kostar trehundra spänn och som levereras i delar för att monteras ihop hemma i vardagsrummet. Som om jag vore en jävla sak, pryl som man kan göra lite vad som helst med, som man kan kalla "Det". Det känns som att jag inte är lika mycket värd som alla andra, jag är lite sämre. Det blev fel i tillverkningen, jag var felkonstruerad från början. Slit och släng, defekt. Släng i soporna liksom.

Jag går alltid med nacken böjd. Rädd för att bli avslöjad. Mina bröst kan ju synas och om jag säger till någon som jag precis har träffat att jag heter Charlie och att jag uppfattas som en grabb så känns det som om jag ljuger, att jag är falsk. Ibland så säger jag ingenting alls (för min tjejröst kan ju avslöja mig) , men det känns ändå som om jag ljuger bara genom att vara jag. Genom att faktiskt bara vara jag egentligen.

Jag blir ofta uppfattad som ett slags mellanting, jag är inte en kvinna men inte heller en man. Därför blir jag ett "det" eller bokhyllan Billy om man så vill. Jag passar inte in någonstans, det finns ingen plats för mig. Det finns inga offentliga omklädningsrum eller toaletter för sådana som jag. Bokhyllor behöver tydligen inte gå på muggen.

Jag ser mig själv som en man, även fast jag rent fysiskt är lite defekt än så länge. Trots att den tredje siffran i mina fyra sista siffror fortfarande är jämn så är jag en grabb. För mig är det så men för resten av samhället så verkar det som att könet fortfarande sitter mellan benen. Tyvärr. Därför blir jag också en sak, ett mellanting eller ingenting alls. Det är väl lättast så eller så beror det på okunskap.

Jag får välja mellan att gå med nacken böjd och gömma mig eller att hela tiden få förklara mig som om jag hade begått ett brott.

Det enda jag begär är att få bli respekterad och bemött för den jag är, en människa som andas, med ett hjärta som slår och med känslor precis som du.

Jag bara undrar när jag ska kunna få leva på samma villkor som du, som de människor vi är för vi är mer lika än vad du kanske tror.

När ska jag få rätten att få vara just jag? Jag bara undrar.