söndag 23 september 2012

The Quiz



[ ] Would you freak out if I said I liked you?
[ ] Do you walk the line?
[ ] Is your IQ higher than your neighbour’s?
[ ] And is it very much higher than mine?
[ ] Can you sleep when I grind my teeth?
[ ] Do you look away if I slob when I eat?
[ ] Will you let me be myself?
[ ] Can you at all times wear socks? (because I’m still scared of feet)
[ ] And if I’d fall, would you pick me up?
[ ] And if I’d fall, would you pick me up?
[ ] Do you talk in the middle of Seinfeld?
[ ] Do you read more than two books a month?
[ ] Do you get racist or sexist when you’ve had a few?
[ ] Is it fine if I make more money than you?
[ ] Have you slept with any people I work with?
[ ] Is there anyone you’d rather wish I’d be?
[ ] Do you still keep pictures of old girlfriends?
[ ] Are they prettier than me?
[ ] And if I’d fall, would you pick me up?
[ ] If I’d fall, would you pick me up?

20:e november - 2011 kl.16:43


Ångesten kommer att vara kvar. Allt kommer att vara kvar mer eller mindre. Har jag tur så blir det bättre. Vill jag överleva så måste jag få vara med någon. Jag måste få trygghet.
Närhet.
Mänsklighet.
Få andas.
Få veta att jag kommer att vara med en dag till.

Att jag inte ger upp, att jag inte tar det där steget, tar dom där tabletterna.
För jag vill vara kvar, jag vill vara med. Jag vill vara den Charlie som jag vet att jag kan vara, som jag förtjänar att få vara. Jag vill kämpa, jag vill leva. Få ta del av livet, få vara någon nära, känna mig behövd, värdefull.

Alltså, jag är förjävla bra på mitt sätt såsom du är förjävla bra på ditt egna vis. Men saken är den att jag har förlorat mig själv någonstans på vägen och hittar inte riktigt tillbaka, antagligen för att det inte finns något annat jag att hitta tillbaka till. Kanske ska jag blicka framåt istället och skapa något nytt, inte något oförstört för det är inte jag men att jag i alla fall kan försöka laga mig själv på något finurligt vis.

Men just nu. Måste jag härifrån. Jag klarar inte det här.
Jag håller på att krypa ur mitt eget skinn. Vill inte vara med längre. Vill inte vara här. Jag vill inte vara ensam.

När jag faller ner djupare så vet jag oftast inte heller varför jag gör det. Varför jag mår som jag gör. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, hur jag ska bearbeta ångesten eller vad det nu är. I huvudet vet jag vad jag kan göra men hjärtat vill inte riktigt samarbeta. Eller vice versa.

Jag kan inte.Vet inte. Vill inte. Men jag vill, jag vet att jag kan. Fan.

Jag ger upp. På riktigt.

Ge mig en smäll på käften så att jag kommer i rätt balans.

För att inte gå sönder helt, för att inte oroa andra som jag inte tycker behöver oroas. Jag och den problematiken som jag har och det destruktiva handlingar som jag ibland genomför tycker jag att så få ska veta om. Endast de som jag litar på och som jag själv bryr mig om och som jag känner mig trygg hos får veta sådant. Och det är inte så att jag vill lasta andra med mina problem, det är tuff skit som jag genomlider och jag förstår att det är tufft för de i min omgivning också.

Om låttexter:
Men alltså, man börjar att tänka, reflektera och filosofera när man lyssnar på texterna. Man kommer till insikt om saker och ting. Man börjar att känna.

Om att få en känga ibland:
Det är faktiskt behövligt ibland, det är sådana kängor som oftast kan få människor att komma till insikt om saker och ting. De tar oftast till sig det som sägs och därmed förhoppningsvis växer och utvecklas som människa.
Kängorna brukar oftast vara fyllda med kärlek också. De som ger kängorna vill ju oftast väl.

"If I fall, would you pick me up?"

Jag vet att jag kommer att leva en dag till.

torsdag 21 juni 2012

Jag vill byta ut mina minnen

Jag har inte så mycket att säga, istället tänkte jag dela med mig av en text som jag har läst många gånger de senaste veckorna. Den är skriven av Annika Norlin och finns med på Oskar Schönnings CD "Belgrade Tapes".

JAG VILL BYTA UT MINA MINNEN

Jag vill byta ut mina minnen,
mot pukor och trumpeter vill jag byta ut dom,
mot pukor och trumpeter.

Jag vill begravas vid en skog
som inte än har blivit kallhygge.
Jag vill hålla i en bibel för syns skull.
Inte visste vi att hon var kristen, det ska dom säga.
Men det var ju så mycket vi inte visste!
Jag vill ha en öppen kista, och jag vill ha en sträng frisyr.

Jag vill att du drömmer mardrömmar om den synen senare,
men inte längre, bara ett par nätter.

Jag vill att någon går upp och läser en text
av Helmer Grundström,
någon som inte kan hålla sig för tårar så prästen måste ta
över boken och fortsätta.

Jag vill att du ska veta att du kan hitta någon annan,
men att du ska tänka, rasande:
MEN DET FINNS INGEN ANNAN!!!

Men sedan: att du ska hitta någon annan,
men en som är lite fulare än jag,
och när åren går ska du tänka på mig i min stränga frisyr
och vad storsint jag var.

Jag vill att det blåser lite vid kalhygget när ni går och
gräver ner mig.

Gå hem med svaga steg.

Jag vill inte ha någon sång, men pukor och trumpeter.

lördag 2 juni 2012

När ångesten slår till.

När man mår bra så vet de flesta vad man skulle kunna göra när man mår dåligt och har ångest, men när ångesten väl slår till så är det lätt att man glömmer bort dessa verktyg. För ett tag sedan var jag hos min psykolog och då gav han mig ett papper där det står en lista på olika krisfärdigheter man kan ta till när man får en svacka och mår dåligt. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av den listan här på min blogg. Så, här är den!


  • Kallt vatten i ansiktet (spola kallt vatten, isbitar eller blöt/kall handduk.) Minst fem minuter.
  • Lyssna på musik.
  • Se en film.
  • Gå en promenad.
  • Rabbla alfabetet baklänges.
  • Prata för dig själv. Beskriv till exempel rummet i detalj.
  • Ring en vän och prata om något annat.
  • Rita av något i detalj.
  • Måla naglarna.
  • Räkna upp fyra saker du ser, tre saker du hör och två saker du känner (t.ex. golvet under fötterna, bordet under händerna).
  • Läs en bok, tidning eller serie.
  • Sätt på glad, tokig musik, t.ex. en barnskiva.
  • Välj ett föremål och titta noga på hur det ser ut och känn hur det känns att ta på det.
  • Fokusera på dina andetag. Känn dem, andas i olika hastighet, räkna andetagen.
  • Städa ett litet hörn men gör det noggrant.
  • Välj ett föremål, t.ex. ett suddgummi och försök komma på trettio saker man skulle kunna använda det till.
  • Välj en sak eller en person och leta fakta om det på internet.
  • Räkna fönstren på ett stort hus, räkna spelkulor.
  • Köp en massa pärlor och blanda dem i en stor burk. Sortera dem sedan medan du beskriver vilka färger de har.
  • Skriv av ett kapitel i en bok.
  • Ställ dina böcker/CD-skivor i bokstavsordning.
  • Kom på så många namn du kan på en viss bokstav.

fredag 1 juni 2012

Det här med att vara nörd.


Detta är ett inlägg som delvis riktar sig till de som har problem med att jag är en nörd och delvis till alla andra nördar där ute.

Vissa älskar sport, bänkar sig troget framför tv:n med dricka, snacks och kompisar. Eller kanske de går och ser matchen live. De tar på sig något som bringar tur, t.ex. strumpor, keps, tröja kalsonger eller dylikt. De skriker och hejar på sitt favoritlag. Det finns dom som älskar djur. De har en hund eller katt eller kanske en fågel. De älskar sitt djur obeskrivligt mycket. De går på utställningar, är med i klubbar, tävlar och kanske läser tidningar som har med sitt husdjur att göra. En del gillar racerbilar . De samlar på racerbilar i miniatyr, kollar på tävlingar på tv och live. Kanske gillar dom Michael Schumacher, de ser upp till honom och vill bli som han. De har affischer med racerbilar på väggarna och de drömmer om att en dag få tävla i formel 1 själva.

Jag älskar Annika Norlins musik. Jag går på alla konserter jag kan, köper varje skiva. Lyssnar på musiken varje dag, lär mig texterna. Köper bandtröjor, läser hennes blogg och hänger med i det som händer. Hennes musik betyder så oerhört mycket för mig, det är en av sakerna som gör mitt liv meningsfullt. Jag får vara en del av ett sammanhang och en gemenskap där jag känner att jag faktiskt ÄR någon. Mitt hjärta slår för musiken, för mig är det som att äntligen komma hem till något som jag har saknat så länge. Jag är en nörd och många andra är det också. Det är inte särskilt märkvärdigt men det ger människor en mening med livet.

Jag må vara en nörd men det är du också!

tisdag 29 maj 2012

Jag är en vinnare.

Nu har det varit tyst från mig ett tag, men här kommer ett nytt blogginlägg, en ny uppdatering från mig.

Så vad händer i mitt liv? Ja, inte mycket kan jag säga. Jag är sjukskriven, springer från det ena sjukhuset till det andra på läkarbesök, psykologsamtal och annat. Jag går regelbundet till min läkare Björn i Alvik för att följa upp min medicinering för ADHD och depression. Jag går till en kurator på samma ställe som hjälper mig i min kontakt med kommunen. Sedan går jag också på Borderline-enheten på KS för att förhoppningsvis få påbörja en DBT-behandling främst pga min Borderline och det posttraumatiska stress-syndrom (PTSD) som jag har. Just nu går jag hos en psykolog där som ska bedöma om jag är redo för DBT:n. Jag hoppas verkligen att jag får börja med den behandlingen!

Häromveckan var jag också hos min läkare Josef på Mfk (mottagningen för könsbytesutredningar) på Huddinge för att se om vi kan ta upp utredningen nu efter att den har legat på is ett par månader pga att jag har legat inne för sluten psykiatrisk vård. Förhoppningsvis kommer den tas upp igen efter sommaren.

Nu är det ca två veckor sedan jag blev utskriven från S:t Görans sjukhus. Det känns förvånansvärt bra faktiskt, antagligen för att jag har haft en hel del inplanerat sedan utskrivningen och därmed inte hunnit känna och tänka efter så mycket. Men nu är det lugnare, nu har jag inte så mycket för mig och det manar också till eftertanke och tid till att reflektera och känna efter. Det känns läskigt att faktiskt ha tid till att känna efter hur jag mår EGENTLIGEN. På ytan och utåt sett så ser jag nog ut att må bra, att jag är stabil osv. Men jag tror att under ytan så är det inte lika självklart, jag vacklar fram och tillbaka, faller tillbaka i gamla destruktiva tankemönster och ibland även beteenden. Jag vill dock framhålla att jag faktiskt inte låtit tankarna ta över, jag har inte låtit dem ta överhanden även om det har varit nära ett par gånger, men jag har klarat det och för varje gång jag lyckas stå ut när jag har dessa fruktansvärt intensiva jobbiga känslorna så känns det som en seger, det ÄR en seger.

Förut var självmord ett alternativ för mig, en sista utväg när det blir för jobbigt, när allting fallerar och jag ligger i tusen bitar på golvet. Den utvägen tog jag till många gånger, för många gånger. Jag har försökt ta livet av mig på alla möjliga sätt (uppenbarligen har jag inte lyckats med det och det är jag glad över idag) men det har alltid slutat på sjukhus och psyk. Nu är inte självmord ett alternativ för mig längre, det finns inte där, jag vill inte ta till den utvägen något mer. Jag vill inte dö så det känns jäkligt dumt att riskera att göra det.

 För ett par veckor sedan var det inte självklart att jag skulle leva pga att jag tagit så många överdoser. Det blev en väckarklocka för mig, jag är inte odödlig, min kropp orkar inte hur mycket som helst. Det blev någon slags vändpunkt för mig. Under en veckas tid satt jag dödsdömd inlåst på en psykiatrisk avdelning, med dödsångest, jag var så jävla rädd.

Så nu sitter jag här, jag lever och andas. Jag har en helt fantastisk sommar framför mig med en massa jobb på festivaler som kommer att bli hur roligt som helst, häng med vänner och chill i solen. Och i höst ska jag tillbaka till skolan och slutföra min utbildning, känns gött trots (eller tack vare) allt!

Tjarå!

tisdag 15 maj 2012

Fri som en fågel

Nu är jag utskriven från avd.51 på S:t Görans sjukhus. Väljer att inte kommentera det.

Så vad gör jag nu när jag är ute i friheten igen? Jo, det som folk gör mest faktiskt. Går och fixar bankärenden, handlar en ny kalender, lagar och äter mat, dricker lite Bailey's och chillar ute på balkongen. Pysslar och donar lite lägenheten, styr upp lite träffar med kompisar, hjälper till att affischera för humormaffian på stan. Går runt inne på hemköp med kombon och diskuterar den kommande Pridefestivalen. Glömmer leget hemma, ser ut som fjorton och får inte köpa energidryck. Blir lite sur över det, går hem istället och äter fiskpinnar. Sätter upp en affisch i rummet, plockar disk och lyssnar lite på musik. Får kvällsångest, pendlar fram och tillbaka i måendet, chattar med en god vän. Spelar lite gitarr för att lindra ångesten, den går över. Tar en tablett för att vara helt säker på att den faktiskt lindras eller försvinner. Det gör den.

Tänker på framtiden, senare ikväll, imorgon och framöver överhuvudtaget. Imorgon ska jag träffa min läkare Björn, vi ska ordna med min medicinering och lite sånt. Framöver tänker jag på sommaren, hur den kommer att bli eller hur jag föreställer mig att den kommer att bli. Den kommer nog att bli väldigt bra tror jag, det känner jag på mig. Ska jobba på en del festivaler, det är något som jag älskar. Jag älskar också att jag får vara vid liv i sommar vilket inte var en självklarhet för bara ett par veckor sedan. Nu är jag så glad och tacksam för tiden jag får och jag lovar att jag kommer göra allt jag kan för att ta vara på den på bästa möjliga sätt.


Chillar på balkongen, röker och lyssnar på musik.
Sätter upp affischer i mitt rum.
Chokladterpi är den bästa terapin!

Knarkar Rumble som en dåre.

söndag 13 maj 2012

Uppdrag: festivalsommar

Försöker styra upp min sommar, det är en del festivaler som jag har sökt till för att jobba som volontär. Vissa vet jag att jag kommer att jobba på för det är redan klart, några väntar jag svar från och någon festival krockar lite med en annan vilket jag funderar på hur jag ska lösa.


Hursomhelst, så här ser upplägget ut (än så länge):


Juni:
25/6-1/7: Peace & Love (Peace & Love Army, område: Scen).


Juli:
31/7-4/8: Stockholm Pride (i princip klart)


Augusti:
3/8-5-8: Stockholm music & arts (ska skicka iväg ansökan, krockar med Stockholm Pride)


9/8-11/8: Way Out West (Väntar på svar)


24/8-25/8: Popaganda (en självklarhet, ingen sommar utan Popaganda!)

fredag 11 maj 2012

För vi har tagit studenten!

Världens bästa mattelärare "Monkan" sjunger Kelly Clarksons "My life would suck without you" på vår studentskiva, titta och njut!













Friday night

Fredagskväll och jag borde vara ute och ha roligt med vänner, istället ligger jag i en säng tillhörande landstinget. Förhoppningsvis blir det inte så länge till...

Idag har jag varit på KS och träffat en psykolog på Borderline-enheten, han verkar vara bra! Jag fick "veckokort" där jag ska skatta mitt mående tre gånger per dag för att se om det finns något mönster, detta är som en förberedelse inför DBT-behandlingen som jag förhoppningsvis får börja med snart!

Annars har jag spelat gitarr, kickat ass i pingis och gjort armband. Jag har också styrt upp lite med papper och shit som kommunen vill ha från mig (typ läkarintyg osv) så det har varit en rätt produktiv dag för mig!

Imorgon blir det häng med polare och senare på kvällen så är det födelsedagsfest för Midde som är hemma från London nu, det ska bli så jävla härligt och se henne igen, fatta vilken kram hon kommer få av mig när vi ses! Kanske fäller jag en och annan tår också, det är inte helt omöjligt!

Just nu har jag lite negativa tankar som far omkring i skallen men jag motar bort dem så gott det går, nu jävlar ska dom bort!

Nåväl, det var allt för mig för den här gången!





tisdag 8 maj 2012

Mindfucked.

De senaste dagarna har varit rätt jobbiga, vaknade imorse och trodde att det var måndag, jag har knappt nåt minne från igår trots att jag var helt "clean". Det var obehagligt... Men nu mår jag bättre. Läkarna visste inte vad det var för fel på mig och än mindre än jag. Vet inte riktigt vad jag ska göra, jag får väl helt enkelt köra på som vanligt och hoppas att det aldrig kommer tillbaka, det var så jävla läskigt... Nu är det bara komma upp på banan igen och köra på! Känns skönt att jag har fantastiska vänner som står ut, stöttar mig och ger mig styrka, ni vet vilka ni är.

Om ni undrar vad jag har gjort den senaste tiden så kan jag berätta med lite bilder här nedanför!
Jag hoppade llte på kryckor i början på förra veckan.
Jag köpte en ny tandborste.
Jag var ute på promenad.
Jag köpte saltlakrits.
Träffade en asgullig katt hemma hos Anna!
Jag snodde en affisch på stan!
Hamnade i ett gipsrum.
Fick ett rosa gips!

lördag 5 maj 2012

För vi har tagit studenten!

Var på min klass studentskiva idag på Porslinsfabriken vid S:t Eriksplan, jag fick njuta av en middag bestående av tre rätter, vilket var supergott! Det hölls en massa fina tal, nomineringarna vällde klasskamraterna och ibland utbrast vi i spontan sång. Det var så härligt att få träffa min klasskompisar igen (har inte träffat dem sedan höstlovet förra året). Jag kom utklädd till djungelman, andra var jägare, djungelkvinnor, leopard, pilgiftsgroda osv.

Det enda som sög lite var att jag bara kunde stanna till 22 och avstå helt från alkohol men det var värt, det viktigaste var att jag fick träffa min klass, ha roligt, kramas och skratta och det har jag gjort! Så nu kan jag gå och lägga mig i sängen med en skön känsla i kroppen.

Tack klassen för att jag fick träffa er idag, vi ses på utspringet!


Elina och jag.
Jemina Och Straaten.
Amanda och Disa!
En suddig bild på mig.
Gurra!
Finisar!
Pers shyssta rumpa!

Stefan, Elise och Elina.
Jemina och jag!
Supersöta Malin!
Elise och jag!
Straaten och jag!
Jag och Disa!
Fina Disa!
Elina och Elise!


söndag 22 april 2012

Mental hjärnskakning.


Jag försöker få bort det här "locket på" när det kommer till psykisk ohälsa, att man inte riktigt pratar om det, man ska helst vara tyst om man psykisk dåligt. Det är synd tycker jag, för jag tror att detta måste kunnas ta upp för att skam- och skuldkänslorna ska minskas eller försvinna. Om någon till exempel lägger upp en bild på sitt gipsade ben efter en skidolycka så ser folk det på facebook och så är det inget mer med det. Förstår inte riktigt varför det ifrågasätts när man som i det här fallet ligger fastspänd i en bältessäng det är ju inte mer än en "mental hjärnskakning". Det är synd att det ska behöva vara så här år 2012.

Jag hoppas och kämpar för att samhället inte ska behöva se ut så här i framtiden. Om det är så att jag gör det med mig själv och mitt liv som insats så får det vara så. Jag gör det jag kan för att i alla fall försöka göra den här världen till en lite bättre plats att leva i om inte för min 
egen skull så för andras skull.


Fred & kärlek!

lördag 21 april 2012

Stjärnor

Jag handlade en bok idag där jag kan klistra in stjärnor för varje bra sak som händer eller som jag gör i mitt liv. Det gör jag för att byta fokus från allt negativt som händer till att se allt det positiva istället. Det kommer nog att ge mig en välbehövlig boost!

Min stjärnbok
Idag har jag även satt upp affischer på väggarna i mitt rum, har stått och bankat upp dem häftstift och hammare. Alla affischer kom inte upp idag men de flesta gjorde det, får fortsätta imorgon!
Min utsikt från sängen!
Ena väggen.... Mycket Popaganda och Säkert!
Andra väggen... Den är inte fotad i det bästa ljuset och den är inte heller  helt
klar, får se när jag gör klart det. Antagligen imorgon.

Annars har veckan varit rätt bra ändå, i måndags såg jag Deportees på Dramaten tillsammans med Tekla, jag har sett två halva konserter med Deportees innan men nu fick jag äntligen se hel! De spelade min favoritlåt också som heter "I wanna be in your gang", det var great!
Jag var på utbildning hos Amnesty i måndags, det var roligt, givande och intressant. I tisdags så provjobbade jag som medlemsrekryterare vid Universitetet, jag stod där i två timmar innan jag till slut insåg att det inte alls var min grej. Då åkte jag tillbaka till kontoret och sa upp mig.

I onsdags var jag och såg Humormaffian på Judy's tillsammans med Emma och Miku. Innan de skulle gå upp på scen så kom Moa Svan fram till mig och bad mig att filma hela showen, det gjorde jag så gärna. Hon tyckte för övrigt att jag såg ut som en hacker, haha. Jag träffade även på Mariana där, det var kul!!

Mariana, Emma och Miku! (Fina människor!)
I torsdags så fixade jag biljetter till inspelningen av "Tack för musiken" med Anna Ternheim, Tekla var den som jag släpade med mig dit. Inspelningen var jättebra, hon spelade bl.a "Shoreline", Lars Winnerbäck var med som gäst också, det var hur coolt och hur fint som helst!
Tack för musiken
Tack för musiken Anna!
Idag skulle jag ha spelat bandy men det blev inställd pga vädret, jag som hade peppat och preppat inför det!!! Men det får bli en annan gång!

Mina fina gympaskor som jag preppade med inför bandyn!
Jag har även hållt på att pyssla en hel del, bland annat genom att sätta upp kylskåpspoesi på brevinkastet, där jag nu försöker sätta ord på mina tankar och känslor. Så här kan det se ut: ("var du aldrig värd en chans") eller ("flämta efter svar").
Kylskåpspoesi på brevinkastet, det fungerar!
Det var min vecka det, får se vad som händer sker framöver. Just nu har jag haft väldigt svårt att sova under en lång period, blir galen! Men annars har det vart och är rätt okej ändå.

söndag 15 april 2012

Hem igen

Min skoltid var ett krig om allt och ingenting.
Och jag ville bara bort, bort ifrån allting.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.
Jag har aldrig velat vara, vara där jag är.
Alla andra platser verkar bättre än här.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.
Jag har alltid trott att livet skulle vara något mer.
Att det skulle finnas något annat mer än det vi ser.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.
Jag har aldrig suttit still och ändå kommer jag ingenstans.
Jag var aldrig rädd för döden. Nu är det livet som skrämmer mig mest.
Och nu är det bara tyst och jag vill bara hem igen.
Och jag har vridit och vänt och undrat och känt.
Kanske är det just det.
Älskat och lekt och ibland varit feg.
Kanske är det just det, kanske är det just det.


tisdag 10 april 2012

Jag saknar dig.


Hello there the angel from my nightmare
The shadow in the background of the morgue
The unsuspecting victim of darkness in the valley
We can live like Jack and Sally if we want
Where you can always find me
And we'll have Halloween on Christmas
And in the night we'll wish this never ends
We'll wish this never ends

(I miss you I miss you)
(I miss you I miss you)

Where are you and I'm so sorry
I cannot sleep I cannot dream tonight
I need somebody and always
This sick strange darkness
Comes creeping on so haunting every time
And as I stared I counted
The Webs from all the spiders
Catching things and eating their insides
Like indecision to call you
and hear your voice of treason
Will you come home and stop the pain tonight
Stop this pain tonight

Don't waste your time on me you're already
The voice inside my head (I miss you miss you)
Don't waste your time on me you're already
The voice inside my head (I miss you miss you)

Don't waste your time on me you're already
The voice inside my head (I miss you miss you)
Don't waste your time on me you're already
The voice inside my head (I miss you miss you)
Don't waste your time on me you're already
The voice inside my head (I miss you miss you)
Don't waste your time on me you're already
The voice inside my head (I miss you miss you)

I miss you (miss you miss you)
(I miss you miss you).

När verkligheten slår en i ansiktet

Är ute i verkligheten nu, det är tufft. Har hamnat lite mellan stolarna vilket innebär att jag är helt pank. Väntar på pengar från CSN men vet inte riktigt när dom kommer, i statusen står det bara *planerad utbetalning vad det nu betyder. Så, ja.... Då håller jag på att söka en massa jobb nu. Trots att jag fått höra från skolan att jag inte ska gå i plugget den här terminen för att jag ska fokusera på att bli frisk istället eller i alla fall må bättre men det är inte lätt när det inte finns några pengar, det blir ju ett orosmoment i sig och det skapar bara mer onödig ångest.

Imorgon ska jag på läkarbesök på Borderline-enheten på KS för att börja med DBT-behandlingen. Den är tuff och intensiv men även jäkligt bra har jag hört. Frågan är bara om jag pallar jobba samtidigt som jag går behandlingen (är det meningen undrar jag?) och hur gör jag om jag inte får nåt jobb eller inte fixar att jobba?

Fan, det är inte lätt att vara nybliven vuxen (i samhällets ögon), vara "sjuk" och allmänt förvirrad och lite labil... Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen med mig själv? Hur löser jag detta? Jag har typ ingen aning. Hej kom och hjälp mig!

torsdag 29 mars 2012

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst...

Den senaste veckan har varit kaos, kaos, kaos. Fan fan fan. Saker och ting har gått åt helvete, annat har gått bra, det har känts förjävligt och det har känts helt okej. Känslomässigt har jag kastats från den ena ytterligheten till den andra. En riktig jävla orkan!

Jag överdoserade för knappt en vecka sedan, det skäms jag för, jag har ställt till det inte bara för mig själv utan för de jag tycker väldigt mycket om också. Jag vill inte hålla på så här, vafan håller jag på med?! Jag vill och tror jävligt hårt på att jag kan bättre än så här, jag förtjänar bättre än så här. Jag sätter en rätt stor tilltro till den kommande DBT-behandlingen jag ska genomgå. Förhoppningsvis kommer den att hjälpa mig på många sätt och vis men framförallt med att sluta skada mig själv och andra i min omgivning.

Jag tänkte sätta ihop en lista över saker som jag vill leva för, så utan inbördes ordning förutom punkt 1 kommer den här:


  • Mig själv
  • mina närmaste vänner och familj

Och här kommer en lista över ting som betyder mycket för mig och/eller som jag brinner för:

  • Mitt framtida yrke som ambulanssjukvårdare
  • Volontärarbete inom olika festivaler och dylikt (Stockholm Pride, Popaganda och andra musikfestivaler)
  • Musik
  • Min gitarr
  • Mina fina vänner
  • Min familj
  • Framtiden och allt vad den har att erbjuda
Just nu känner jag att jag inte riktigt kan kämpa för mig själv och för min egen skull så nu kämpar jag för er, mina vänner och min familj fram tills att jag känner att jag kan kämpa för mig själv för att jag tycker att jag är värd det, på riktigt.

Jag vet att allt är åt helvete just nu, jag vet det. Men jag ber er snälla, stå kvar, tro på mig, så fixar jag det här, vi fixar det här tillsammans. 

Jag avslutar med några väl valda ord som förhoppningsvis manar till eftertanke hos dig;

"The hardest ones to love are the ones that need it the most"

Fred och kärlek!


söndag 25 mars 2012

Psycho...?

Fredagen som var blev inte som jag hade tänkt mig eller som jag hade velat att den skulle bli. Inte de sista timmarna av den i alla fall. Dagen började bra, åkte till Liljeholmen för att lämna tillbaka en bok på biblioteket och mötte sedan upp Tekla för att gemensamt åka hem till mig och hänga. Det var riktigt trevligt, vi drack kaffe/te, åt kakor, hängde i soffan, lyssnade på musik och snackade. Efter det drog vi till Brommaplan där jag fick uppdraget att köpa något slags vin till en av Teklas vänner som fyllde år.

På kvällen smög ångesten fram och till slut utan att jag knappt märkte det själv så hade den mig i ett stenhårt grepp. Jag försökte mota bort den men det gick inte. Eftersom min impulskontroll var i princip obefintlig så drog jag i mig alldeles för mycket tabletter. Jag ångrade mig nästan på en gång och hörde av mig till Kim som ringde ambulans. Ca tio minuter senare stod det ett gäng poliser i min hall och höll ett stadigt tag om lilla mig som var rätt påverkad av medicinerna jag hade tagit.

Sedan kom ambulansen och de tog mig till akutmottagningen på S:t Görans sjukhus. På akuten gick allt åt helvete. Jag blev väldigt agressiv, ville inte vara med. Ville ingenting, ville inte vara någonstans. Jag ville bara försvinna. Jag började att dunka huvudet i gallret som satt fast på sängen. Till slut hade jag fyra poliser och ett X antal mentalskötare som höll fast mig. Det hela slutade med att jag blev fastspänd i en bältessäng, en läkare kom in och gav mig en spruta, det funkade inte. Jag var lika våldsam och destruktiv för det... Läkaren kom lite senare och gav mig en till spruta med Stesolid. Det fungerade inte heller. Jag lyckades ändå slå mig själv i huvudet med händerna trots att jag var fastbältad. Då kom läkaren in igen och gav mig en spruta med Haldol. Då blev jag lite lugn.

Klockan sex på morgonen kom jag ner till S:t Görans psykakut då fick jag också komma ur bältessängen. Jag gick till rökrummet och tog en cigg. Det satt en gammal man där inne och han kom genast fram till mig när jag hade tänt ciggen och försökte ta den ifrån mig, han hade sina händer bokstavligen i mitt ansikte. Jag sa åt honom att det var min cigg och att han skulle sluta, då försökte han ta min glasögon istället. Jag lyckades ta mig ut från rökrummet och gick in till mitt rum igen för att äta mackor och dricka kaffe. Då kommer han helt plötsligt in i mitt rum och sätter sig på huk mot väggen bredvid mig. Till slut fick jag tag på personal som kunde föra ut honom därifrån. Riktigt obehaglig människa det där...

Igår kom jag till Danderyds sjukhus igen, nu är jag inskriven på PIVA/avd130 som är en psykosavdelning. Jag är nog inte psykotisk (inte vad jag vet i alla fall...) utan jag är antagligen här för att det inte fanns plats någon annanstans. Igår fick jag också besök av Tekla, alltså den människan (just saying!) hon är fantastiskt fin, ställer upp oavsett vad, finns alltid där för en och hjälper en med det hon kan. Så, tack Tekla!

Imorgon ska jag träffa läkaren här, jag har LPT och jag får bara gå ut och röka med personal (alltså inga promenader eller sånt). Jag får se vad läkaren säger imorgon, om de vet ungefär hur länge jag blir kvar osv. Men det får vi se som sagt.

Ps. Detta inlägg är inget inlägg som är till för att typ "hej titta på mig, jag vill ha uppmärksamhet och att ni ska tycka synd om mig!" utan det är för att det är det som händer i mitt liv just nu och jag ville bara dela med mig av det.

Ha det bäst alla fina!

tisdag 20 mars 2012

DBT (dialektiskt beteendeterapi).

Efter att legat inne på psyk i helgen så är jag nu hemma igen. Jag och min läkare lade upp en ny plan, att jag kommer att vara inskriven på avdelningen som natt-patient vilket innebär att jag kommer att sova på avdelningen men vara hemma på dagarna. Det känns som en bra plan eftersom det är kvällar och nätter som är jobbigast för mig.

Igår träffade jag Astrid som är en av psykologerna som är kopplade till avdelningen. Det var hon som genomförde personlighetsutredningen med mig som blev klar för någon vecka sedan då jag också fick en ny diagnos, Borderline.

Den primära behandlingen för personer med Borderline är DBT (dialektisk beteendeterapi) det är en evidensbaserad behandling som verkar effektivt om man t.ex har Bordeline. Jag väntar fortfarande på att få komma igång med DBT:n, det tar jävligt lång tid har jag märkt innan man kan få påbörja behandlingen tyvärr...

Jag googlade på "DBT-behandling" idag och hittade en hemsida där det stod vad DBT är och vad det innebär osv. Så här står det:


Dialektisk beteendeterapi - DBT

Dialektisk beteendeterapi, DBT är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS. Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen. Den handlar också om att lära sig acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt.

Under 80-talet fann professor Marsha Linehan, vid universtitetet i Seattle USA, i sin kliniska verksamhet att sedvanlig kognitiv beteendeterapi inte alls fungerade för självmordsnära och självdestruktiva kvinnor med Borderline, BPS, eller Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS, som det också kallas. Därför utvecklade hon tillsammans med sina kollegor den Dialektiska beteendeterapin, DBT.

Utvecklingen skedde bland annat utifrån ett dialektiskt synsätt om livet - polaritet, samhörighet och ständig förändring. DBT har visat sig kunna hjälpa patienterna ur självdestruktivitet, förkorta vårdtider, förhindra slutenvård och förebygga ett kroniskt sjukdomsförlopp.

DBT bedrivs idag både inom sluten- och öppenvård, och används även för andra patientgrupper, än självskadande och självmordsnära kvinnor med IPS. Exempelvis för patienter med följande problematik:
• män med IPS-diagnos
• morfinmissbruk 
• allvarlig ätstörning av bulimisk karaktär
• aggressions- och misshandelsproblematik 
• ungdomar med missbruk och självskadande beteenden
• posttraumatisk stressreaktion  
• åldersdepression med suicidala inslag.


Vad är DBT?


DBT kan beskrivas som ett högorganiserat ”hjälpmedel” för patienter i kaos och desperation. Vårdgivare blir starkt påverkade och känner sig ofta hjälplösa i försöken att hjälpa dessa patienter. Metoden är unik på det sättet att den värnar om terapeutens motivation och ”överlevnad” lika mycket som patientens.

DBT betraktas som en teambehandling där varje teammedlem ansvarar för teamets samtliga patienter. Stödet i teamet är avgörande för behandlingarnas resultat.

Det centrala och övergripande i terapin är att hjälpa patienten att hitta en balans i sitt inre och gentemot den yttre omgivningen. Man lär patienten att acceptera verkligheten och sig själv så som hon är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt.

Arbetet fokuseras på att identifiera olika dialektiska livsdilemman och att sedan skapa en syntes av de till synes oförenliga företeelserna, exempelvis att kunna omfatta motstridiga önskningar om att vilja leva och vilja dö, att samtidigt älskaoch avsky någon, att samtidigt vara både beroende och självständig, stark och svag eller att ha både dåliga och goda sidor.

DBT är också inriktad på att lära patienten att identifiera, stå ut med och hantera känslosvängningar och impulser för att kunna minimera sitt självskadebeteende. Man fokuserar också starkt på att förmå patienten att stanna kvar i terapin även vid motgångar och att lära henne/honom färdigheter i att hantera konfliktfyllda interpersonella relationer.


Hur går det till?


Behandlingens teoretiska kärna är inlärningsteori och kognitiv teori och metoden är en kognitiv beteendeterapi som anpassats för vissa patientgrupper.

Nya inslag ingår i DBT i form av träning i medveten närvaro och acceptans. Österländsk filosofi möter på så sätt västerländsk psykoterapi i denna behandlingsmodell.

DBT är som de flest andra moderna psykoterapier principstyrd, men arbetet görs i en strukturerad form som tydligt definierar vad som ska ingå i behandlingen.


DBT bedrivs i sex kanaler: 
• individualterapi
• färdighetsträning i grupp 
• det dialektiska teamet 
• utökad telefontillgänglighet för krishjälp. 
• patienten som samordnare
• anhörigutbildning


Färdighetsträning i grupp – att ge livskunskap
I färdighetsträningen som har skolkaraktär, arbetar man sig igenom ett pedagogiskt material indelat i fem avsnitt: 
1) medveten närvaro – att styra sitt inre, 
2) att reglera känslor 
3) att skapa och bevara goda relationer, 
4) att stå ut i kris samt 
5) att bekräfta sig själv och andra – om validering.

Färdighetsträningen är i första hand psykopedagogisk och inte psykoterapeutisk – man diskuterar, övar och rollspelar utifrån ett skrivet material. Varje avsnitt tar cirka 8 veckor att arbeta igenom.

Varje patient måste, som synes, förbinda sig till en ganska krävande och aktiv insats med olika terapiinslag varje vecka och en stor mängd hemuppgifter. Av detta skäl inleds inte en DBT-behandling utan att patienten har fått full information om vad som väntar henne/honom och fått möjlighet att själv aktivt välja denna terapiform.


Struktur och faser i DBT


DBT inleds med en orienterings- och kontraktsfas som mynnar ut i ett kontrakt om att påbörja terapin om båda parter och teamet är överens om detta. Arbetet i terapin följer sedan olika faser där varje fas definierar vilka mål som ska prioriteras:

• Prefas: Orientering, överenskommelse, allians och kontrakt. 
• Fas 1: Stabilitet och säkerhet. Att minska/ få bort självskador, suicidala tankar och suicidala handlingar. Att öka färdigheter i medveten närvaro, att reglera känslor, skapa och bevara goda relationer samt att stå ut i kris.
• Fas 2: Att blicka bakåt – Att förstå sig själv utifrån sin historia. Att bearbeta och kunna leva med trauman och sorg. Att kunna använda nya färdigheter i många olika vardagliga situationer – s k generalisering
• Fas 3: Att blicka framåt och uppnå personliga mål – sysselsättning, boende, relationer, intressen, drömmar, visioner etc.
• Fas 4: Att leva i medveten närvaro, varaktig livsvilja, motivation och engagemang i sitt eget liv.