Hmm...

Det känns som att det har hänt en hel del idag, jag har haft läkarsamtal och fått svara på något slags frågeformulär angående PTSD, gjort upp ett nytt aktivitetsschema med min ena kontaktperson Kjell (som är cykelfanatiker och jävligt bitter), pratat med kommunen, fått finbesök, ätit, varit ute och gått i rask takt, handlat schampo och duschtvål på apoteket, belönat mig med cola och cigg från Pressbyrån efter den raska promenaden osv. Jag har cyklat på den där förbannade motionscykeln som jag ska göra enligt mitt aktivitetsschema, jag har gått (eller snarare skuttat) omkring planlöst i korridorerna, lyssnat på musik och ätit riskakor. Jag har precis duschat i världens sämsta dusch och nu ligger jag här i min säng med grindar på sidorna så att jag och/eller mitt kedjetäcke inte far ner på golvet. Det var det jag hade säga om den här dagen. 

Klart slut, over and out!

 Den här lappen satt på dörren till en av toaletterna, jag garvade.

En gång fick jag det här till efterrätt, det var typ gott.

En av rutinerna här på avdelningen...

IVP (I Väntan På)

Ligger i min säng, sista natten i Blackan innan jag blir inskriven på psyk igen. Tankarna far runt i skallen likt en våldsam orkan, mitt huvud är på väg att explodera, det är så det står till i mitt huvud just nu. Känslorna kommer på en och samma gång, ångesten, oron, kaoset. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, försöker att hålla fast vid något som jag inte riktigt vet vad det är, livet kanske.

Jag har en känsla av att vilja skjuta mig själv i huvudet, dessvärre finns det inget skjutvapen i närheten så den känslan/planen lägger jag på hyllan. Kanske ska jag försöka sova igen, försökte tidigare men lyckades uppenbarligen inte. Jag vill ha något som bara knockar mig totalt, något sådant finns inte heller att tillgå här och nu så det får jag också lägga på hyllan. Fan, kan jag inte lägga mig själv på hyllan? Bara för en stund? Nej.

Jag lider lite grann, det smärtar och skaver. Det går över, det vet jag av egen erfarenhet. Det känns lite tryggare och lite bättre av veta att jag faktiskt vet det. Annars hade det varit lite jobbigare, lite knepigare. Lite närmre att genomföra impulsiva handlingar som är negativa (i alla fall enligt samhället). Så, vad återstår? Jo, att vara lugn och fin (fluffig kanin), lägga mig ner i sängen med mitt tio kilo tunga (men åh så sköna och trygga) kedjetäcke. Hoppas jag får lite sömn i slutändan, det behöver jag.

Imorgon bär det av till Danderyds sjukhus för att skrivas in på avd.131 igen, kanske är det en liten del som gnager inom mig just nu, kanske det. Hursomhelst, godnatt och sov så gott. nu ska jag krypa till kojs ännu en gång i väntan på att John blund vill samarbeta bättre med mig den här gången.

Storebror och lillebror

Detta inlägg tillägnar jag min bror Fredrik, jag skriver inget mer utan låter bilderna tala för sig själva.

JAG ÄLSKAR DIG STOREBROR.

seizures

När jag vaknade och steg upp imorse så kände jag mig lite konstig, jävligt trött och träningsvärk i hela kroppen. Sedan såg jag att jag har två ID-armband. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt. jag frågade en ur personalen om hen visste något om vad som hade hänt igårkväll, då sa hen att jag hade fått flera epileptiska krampanfall och att jag då kördes ner till medicinakuten.

Nu för tillfället är jag jävligt trött, men jag måste/vill bli piggare eftersom bästaste Tekla kommer på besök idag, kanske jag tar en powernap? Vi får se, jag håller det fär med powernap väldigt öppet.

Det finns ingen olycklig kärlek

Älskade eMiL Jensen


"För det finns ingen olycklig kärlek, det finns ingen olycklig kärlek. Bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig men kärleken är alltid lycklig så skyll aldrig på den." - Emil Jensen

Avd.131 del 2

Nu har jag haft läkarsamtal. Det som bestämdes under samtalet var följande:

• Jag ska cykla 2x30min/dag
• Jag ska promenera 
• Mitt LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) har tagits bort
• Jag har fått FF (Full Frigång)
• Mina bensopreparat ska trappas ut
• Jag ska få göra ett screening-test för PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom)
• En medicin har tagits bort och en annan har satts in till kvällen.
• Jag ska göra ett aktivitetsschema med min kontaktperson (när jag ska cykla och promenera, hur länge osv).
• Jag har fått bekräftat att jag är deprimerad.

Det känns uhm... Ja, det känns typ jag vet inte... Jag måste nog få landa i det här lite. Jag tror dock att det kommer att bli bra i slutändan, viljan kommer att komma tillbaka, jag kommer sakta men säkert att må bättre, snart  kommer jag att komma tillbaks till livet och det är det viktigaste.

Avd.131

Min kontaktperson på avdelningen heter Kjell och jag anser att vi inte fungerar så bra ihop, Kjell är Kjell liksom.

11.00 (Alltså typ nu) har jag samtal med överläkaren, jag kommer att begära FF (Full Frigång) vilket innebär att jag får lämna avdelningen själv för att typ röka, handla godis eller ta en promenad. Det  sistnämnda kommer troligtvis aldrig att ske.

Fortsättning följer... (kanske).

Välkommen till verkligheten

I onsdags blev jag utskriven från Löwenströmska, det slutade kanske inte så där jättebra... Efter att jag hade varit inlagd där i nästan två månader så slutade överläkaren som jag har haft under hela min vårdtid där. Den nya läkaren som knappt känner mig var en jävel på att skriva ut folk och hon skrev såklart ut mig typ bara så där.

Jag försökte prata med den nya läkaren, förklara min situation osv, men förgäves... Det hela slutade med ambulansfärd till Danderyds sjukhus för att sedan bli inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård), jag har alltså inget val, jag måste vara här tills LPT:et går ut den tolfte februari.

Det är så jävla synd och fuckat att ord och det man säger inte tas på allvar, man måste i princip riskera sitt liv (som i mitt fall) genom att göra brutala handlingar för att faktiskt bli lyssnad på, bli sedd, bli tagen på allvar och förhoppningsvis få den hjälp man behöver och har rätt till.

Så fungerar den svenska psykiatrin år 2012, det är fanimej helt förjävligt enligt mig.

Faller isär.

Jag har inget särskilt att säga, det händer inte så himla mycket i mitt liv för tillfället. Dagarna består av väntan. Vänta på läkarsamtal, vänta till lunch, vänta till promenad, vänta till eftermiddagsfika, vänta på middag, vänta på att få gå ut och röka varje heltimme, vänta på kvällsmedicin, vänta på kvällsfika, vänta på sista rökningen kl.21:45, vänta en liten stund till och sen vänta tills man somnar. Typ så intressant är en typisk dag för mig just nu. Under tiden man väntar så händer det ibland att jag spelar lite ping-pong, löser korsord eller sitter och stirrar in i en vägg.

Personslen och läkarna här vet inte vad de ska göra med mig, jag är ett lite mer komplicerat fall så att säga, det är många faktorer som spelar in, det är inte bara en sak. Så nu kommer jag antagligen bli utskriven i veckan bara så där liksom. Utan någon plan, utan någon kontakt eller hjälp från öppenvården eller andra instanser.

Det pågår ett krig i mitt huvud just nu, det är kaos. Jag vet inte mycket och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv, men en sak vet jag och det är att det kommer inte alls bli bra om de bara släpper mig så här. Då är risken hög att det sker något som varken jag eller någon annan vill ska hända.

Jag står här handfallen, vad fan ska jag göra?