Veckan hittills

Denna veckas bästa/sämsta (utan inbördes ordning, typ).

1. Jag har bakat sjukt goda mockarutor
2. Jag har satt mig på fel buss och fel tunnelbana
3. Jag har praktiserat på ambulansen
4. Jag fick pengar
5. Lika snabbt tog pengarna slut
6. Jag har ätit kyckling pesto
7. Jag har brottats i sömnen i en sparkdräkt

Minnen

McDonalds på Vasagatan i Stockholm

Nu undrar du säkert varför det är en bild på McDonalds här ovanför. För de flesta är detta en plats man passerar rätt ofta om man bor i Stockholm. Kanske ska man till apoteket som ligger precis ovanför för att hämta ut penicillin för den därhalsflussen man har dragit på sig. Kanske ska man till systembolaget som ligger bredvid apoteket för att inhandla en flaska rött till helgens middagsbjudning. Kanske drar man in på Donken en lördagsnatt för att inta fyllekäk efter en kväll ute på krogen. Så är det nog för de flesta men inte för mig. Just denna plats är förenad med en hel del minnen som för alltid kommer att finnas kvar inom mig.

På precis just den här platsen bröt jag min överarm sommaren 2007. Jag hade åkt in till stan för att träffa min kompis Agge. Jag var inne i en period då jag åkte mycket skateboard och den var med även denna gång. Jag och Agge stod här utanför och hängde, min skateboard hade jag ställt ner på marken. Agge ställde sig på den och föreslog att jag skulle prova att ställa mig på den samtidigt som hon. Jag ställde mig på skateboarden, Agge tappade  balansen och hoppade av, jag föll bakåt och landade hårt på marken och tog emot mig med armen. Jag kände en skarp smärta i min överarm på en gång och kände att något var fel, jag behövde nog åka till sjukhuset tänkte jag. Jag åkte in till Danderyds akutmottagning och där konstaterades det att jag hade fått en fraktur. Jag fick en mitella att ha armen i och sen åkte jag hem. Den händelsen kommer jag aldrig att glömma, haha!

Senare samma sommar var jag tillbaka på exakt samma plats men i ett helt annat sammanhang. Jag kommer ihåg att det var en fredag och att jag samma dag hade blivit inlagd på en avdelning på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) på Sachsska barnsjukhuset som ligger nedanför Södersjukhuset. Jag hade tagit en överdos och skulle efter det vara inlagd på psyk i ett par dagar. När jag hade kommit in på avdelningen så träffade jag en tjej som var ett par år yngre än mig som hade varit där ett par dagar. Vi började att prata och och kom på idén att vi skulle rymma. Vi packade på oss pengar, mobiltelefon och sådant vi kunde tänkas behöva. Sen frågade vi en mentalskötare om vi kunde få gå ut och röka, vi fick våra cigaretter och så gick vi ut. När vi hade tänt våra cigg så tittade vi på varandra och sedan sprang vi, vi sprang ut till Ringvägen och in bakom en byggnad. Där satte  vi oss ner och hämtade andan, vi kollade om vi såg några poliser eftersom vi visste att vi antagligen skulle bli efterlysta. 

Efter en stund reste vi oss upp och åkte in till T-centralen. Det hade blivit kväll och eftersom det var fredag så var det mycket folk ute. Vi pratade om våra liv och hur jävligt vi tyckte att allt var. Trots att vi precis hade träffats och knappt kände varandra så delade vi med oss av våra innersta tankar och känslor. Vi hade en sak gemensamt, vi ville inte vara med längre, vi orkade orkade inte känna all smärta och ångest som konstant följde oss. Vi tog överblivna flaskor med öl, vin och cider som inte var tomma och hällde i oss. Vi gick in på apoteket och köpte två paket alvedon, vi tog en näve tabletter och svalde dem en efter en.

När tabletterna var slut så satte vi oss utanför McDonalds på Vasagatan. Jag mådde illa och kände mig dåsig och lite yr av alkoholen. Vi satte oss närmare varann för att hålla värmen. Det var lite kyligt trots att det var i mitten av juni. Du lade dig ner på marken, raklång på rygg. Jag såg på dig och frågade hur det var, jag fick inget svar. Jag satte mig på knä bredvid dig, tog tag i dina axlar, ruskade om dig och ropade ditt namn. Du var helt borta, det enda du gjorde var att jämra dig lite. Jag tittade upp och såg folk som gick förbi, de tittade misstänkt på oss och gick vidare. Ännu fler människor gick förbi, tiden gick och jag insåg att vi behövde hjälp. Till slut kom en fransman och frågade om vi behövde hjälp. Jag berättade för honom vad som hade hänt och han larmade 112. Efter ca tio minuter kom en polispiket. Du låg fortfarande medvetslös på marken, jag hade lagt min jacka över dig så att du inte skulle bli alldeles för kall. Polisen kom fram och frågade vad som hade hänt och jag berättade. Polismannen tog in mig i polisbilen medan hans kollegor tog hand om dig. Poliserna ringde efter ambulans, de var arga över att larmcentralen inte hade fattat det från början sedan blev jag också medvetslös.

När jag vaknade upp så låg jag på en bår i en ambulans, jag mådde illa och kräktes på golvet. Det snurrade i huvudet på mig och jag frös. Jag var orolig, jag undrade vart du var. Du var på väg till Astrid Lindgrens barnsjukhus och det var dit jag också var på väg. Jag gled in och ut ur medvetslöshet under hela färden till akuten, allting var åt helvete.

jag blev inrullad i en säng på akutrummet, där låg du i sängen bredvid min.  Både du och jag hade tagit överdoser förut så vi visste vad som väntade. Sjuksköterskorna förberedde 250ml medicinskt kol som är en svart tjock, grusig sörja som suger upp giftiga ämnen i kroppen som vi skulle dricka. Jag mådde så dåligt och var så borta att jag inte kunde dricka det, istället fick jag en slang nerförd i magen via näsan, jag fick kväljningar och mina ögon tårades när jag kände hur slangen passerade svalget. De sprutade in kolet och jag kände hur min mage fylldes. Samma sak gjorde de med dig och jag hörde hur du kved när de sondade dig. Efteråt gjorde illamåendet sig påmint, jag kräktes som idiot. 

Vi tittade på varann, fick inte fram några ord. Vi var omgivna av läkare och sjuksköterskor som tog prover, kollade blodtryck, satte fast EKG-elektroder och kopplade upp oss till övervakningsapparater. det var sladdar och slangar överallt och mitt i alltihopa låg du och jag i sängarna bredvid varandra och vi visste vad var och en av oss tänkte och kände även fast vi inte pratade. Jag kunde se förtvivlan i dina ögon, jag kunde nästan ta på den smärta du kände inom dig, vi var så trasiga du och jag och nu låg vi här i akutrummet uppgivna med ångesten liggandes tungt över oss.

Efter tag kom en läkare in till oss, han berättade att provsvaren hade kommit, de var inte bra, våra levervärden var rätt dåliga. Läkaren såg på oss med en bekymrad och lite orolig min. Jag visste vad han tänkte även fast han inte sa det. Vi kanske inte skulle bli ok, levern riskerade att ge upp. Läkaren ordinerade motgift som vi skulle få intravenöst och vi blev uppkopplade till ännu mer slangar och apparater.

jag vände mig mot dig, sa att allt skulle bli bra, att vi fick inte ge upp. Jag sträckte ut min arm mot din säng men den stod för långt bort för att jag skulle nå fram till dig, jag sa att jag skulle vara kvar vid din sida.  

Jag vet att du sa att du ville dö, att du inte orkade eller ville leva längre men jag kunde ändå se att hoppet fanns där någonstans hos dig, hoppet om att det en dag skulle bli bättre, att allt skulle ordna sig. Jag vet att jag inte ville dö, jag orkade bara inte leva längre. Annars hade jag aldrig bett om hjälp att larma 112. Då hade jag ställt mig framför ett tåg istället. Men det gjorde jag inte för jag ville inte dö på riktigt. Jag ville bara bort från allt som gjorde ont, slippa känna, bara försvinna och fly från allt.

Tidigt på lördagsmorgonen blev jag väckt av en sjuksköterska, hon gav mig ett gosedjur. Hon sa att hon tyckte att det var bra och modigt av mig att be om hjälp. Att jag hade gjort det rätta även fast det hade blivit fel, så fruktansvärt fel. Vi skulle inte ha tagit dom där tabletterna, det skulle inte behövt hända överhuvudtaget egentligen. Sedan blev vi uppskjutsade till en vanlig avdelning där vi fick ligga i samma rum medan motgiftet pumpades in i våra kroppar.Din mamma kom på besök och samtidigt kom en mentalskötare från BUP som skulle vakta oss medan vi låg där. Vi gick ut och rökte, jag hade tappat bort mina skor, glasögon och min mp3 under natten så jag fick låna mentalskötarens skor i storlek 45 när vi skulle gå ut. Vi pratade om vad som hade hänt kvällen innan medan vi rökte våra cigaretter, du var likgiltig, din blick var tom. Jag var fylld med ångest.  

                                                                                                                                                        

På eftermiddagen blev jag utskriven men du fick ligga kvar, du behövde mer motgift, din lever var fortfarande i dåligt skick. Jag gav dig en kram och sa några väl valda ord innan jag lämnade sjukhuset och återvände till BUP för att bli inlåst för förvaring i ett par dagar. Sedan sågs vi aldrig mer.

Vila i frid Amanda. 1992 - 2010

The end

I fredags var jag återigen på Gröna Lund, denna gång var det för att se The Arks absolut sista spelning. Jag har alltid gillat deras musik och jag hade aldrig sett dem live tidigare så det var nu det gällde liksom. Jag mötte upp Kim och hennes vän utanför Grönan vid sex, gick och handlade cigg och fick höra att det var The Ark-fans från Tyskland och Italien som hade köat utanför Gröna Lund i flera dagar, snacka om hängivna fans!

Av någon märklig anledning så ställde vi oss till höger om scenen bakom ett smalt träd när vi kom in, jag fattar inte varför, man ser ju inte ett skit. Men i alla fall, där stod vi först en stund, sen satte vi oss ner (det blev för jobbigt för att stå). Kön till toaletterna var oändlig och jag och Kim var jävligt pissnödiga. Kim var sugen på glass också men kön dit var också oändlig. Mobilnätet låg nere emellanåt, det förvånade mig inte, det var en del människor på plats och jag antog att det skulle bli fullt, precis som på Håkan Hellström.

När det var en kvart kvar så fick jag äntligen kontakt med min andra vän som också skulle vara där, hon berättade vart hon stod någonstans så att jag kunde ta mig dit om gick. När konserten drog igång chansade jag på att jag skulle lyckas ta mig in i smeten till min andra vän, så jag jag lämnade Kim, drog på muggen och började att ta mig igenom folkmassan, det var inte lätt kan jag säga, inte ens om man var söt och charmig som jag, haha.

Det här Josephine, hon läser genusvetenskap
på universitetet, det är asballt tycker jag.

Jag insåg rätt snabbt att det var omöjligt att ta sig in i publikmassan och ställde mig vid sidan av om skickade iväg ett mess. Helt plötsligt stod en människa framför mig, jag tittade upp och såg att det var min vän Josephine! Hon hade lämnat sina vänner som stod på ett bord tillsammans med en massa andra människor för att se konserten. Så jag och Josephine stod där och tittade på varann och undrade vafan vi skulle göra. Vi bestämde oss för att försöka ta oss in i smeten, vi försökte från alla möjliga håll och kanter och med olika taktiker men det gick bara inte. Till slut gav vi upp och ställde oss på sidan till höger om scenen där det inte var så mycket folk. Vi gick in på toaletten emellanåt och halsade rusdryck, det var roligt trots att jag fick ont i magen av att halsa nästan en hel cider på typ 15 sekunder. Vi pratade, dansade, klappade takten och sjöng med i de låtar vi kunde. Det var lite roligt att jag kom dit med en person som jag lämnade för att hitta en annan och när jag inte hittade den så springer jag på en tredje person som till slut blir den jag upplever själva konserten med, otippat men åh så roligt det var!

Konserten var himla bra trots att jag inte såg mycket alls, ibland såg jag Olas profil där på scenen och ibland tittade gitarristen på oss, däremot hörde jag, jag hörde Olas fantastiska mellansnack och publiken som sjöng med. Det var så fint.

Efter konserten mötte jag upp min vän som jag inte kunde komma in till i publikhavet under konserten. Vi stod kvar en stund, folk satt framför scenen och höll om varandra, de var helt förtvivlade och grät och det gjorde ont i mig när jag såg hur ledsna de var. Sedan drog vi iväg till centralen där jag träffade på Kim igen, jag hängde på min vän hem till hennes vän för att se en film om Skottland och knark. Jag missade sista tåget hem trots att jag hade kollat SL innan vi började se filmen bara för att jag typ är världens mest tankspridda och förvirrade människa. Jag åkte nattbussen hem tillsammans med fulla tonåringar och kom hem halvfem på morgonen, hujeda mig.

Det var min fredag det och the end of The Ark, nu är det vår tur att ta över.

Konsten att leva

Att kunna förhålla sig till saker och ting vad det än må vara är lite av en konst i sig. Speciellt om dessa saker och ting inte är särskilt roliga utan snarare jobbiga, smärtsamma och tuffa.

För mig har det tagit lång tid, mycket slit och ett och annat snedsteg att lära mig och finna verktyg att hantera och förhålla mig till händelser, upplevelser och minnen som jag bär på och som jag har varit med om. Jag tror inte att det finns ett förhållningssätt som fungerar livet ut, jag tror att det är något man får jobba och emellanåt kämpa med livet ut för att kunna bibehålla en sund och bra balans i det hela. Man kanske inte lyckas bibehålla det hela tiden, ibland fungerar det och går bra, ibland kommer allting tillbaks och man faller tillbaka. Det går upp och ner, precis som livet självt. Det kanske rent utav är det som kallas livet? Vad vet jag.

Min verktygslåda är rätt välfylld, jag har haft turen att få verktyg av andra längs vägen som jag sedan har samlat på mig och kunnat använda när jag har behövt laga sådant som är trasigt och förstärka lagningen på det som jag redan har lagat. För det som har varit trasigt kommer alltid vara lagat, det kommer aldrig att bli helt igen. Jag är glad att jag har fått så många verktyg och att jag vet hur man använder dem för jag har lärt mig att det som är trasigt är mer eller mindre oanvändbart och det som är lagat faktiskt går att använda.

För ett par år sedan hade jag inte så många verktyg och jag visste inte riktigt hur jag skulle använda dem heller. Det gick inte alltid så bra utan det kunde resultera i rätt så destruktiva handlingar, jag använde mig själv som slagpåse och skadade mig själv på olika sätt och indirekt de som fanns i min närhet. Min självdestruktivitet innebar att jag skar mig, överdoserade olika mediciner, alkohol och andra preparat eller att jag på något annat sätt försökte skada mig själv, ibland även i självmordssyfte. Detta pågick under ett par år när jag var i tonåren och det höll på att kosta mig livet. Jag försatte mig själv i situationer där jag bl.a svävade mellan liv och död, nedsövd i respirator på intensiven efter att ha tagit en överdos och läkarna inte trodde att jag skulle överleva. Det var så jag på något sätt hanterade och förhöll mig till det som var jobbigt, till mitt förflutna, mina minnen, upplevelser och till de jag älskar men som inte alltid är så bra för mig.

Jag är glad över att läkarna hade fel, jag överlevde mot alla odds. Jag fick en ny chans att få vara med ett tag till och till slut, efter att ha kämpat envist och ihärdigt hade jag samlat ihop fler verktyg och med hjälp av andra beslöt jag mig för att ge mig själv och livet en ärlig chans till. Jag lärde mig att använda mig av verktygen på ett bra och sunt sätt, jag lärde mig att det är inte farligt att känna, det gör ont men det går över. Jag lärde mig att ta hjälp av stabila personer i min omgivning, av vänner och närstående. I och med det föll det sig rätt naturligt att lämna det destruktiva bakom mig, jag hade funnit en strategi som visserligen kan kännas svårare att använda i vissa avseenden men som jag insåg är vinnande i längden.

Nu står jag här idag, jag lever och andas. Visst, jag faller tillbaka emellanåt men likt förbannat kravlar jag mig upp igen. Ibland kan livet vara riktigt jävligt emot en men likväl kan det faktiskt emellanåt vara fantastiskt great, eller hur?

Ibland är livet snällt mot en

Jag fick ett mail idag där det stod att jag hade vunnit biljetter till P3 Live Session med Parker Lewis på onsdag nästa vecka. Det är gratis, de bjuder på kaffe och jag får ta med mig hur många polare jag vill. Frågan är bara hur många av mina vänner som har upptäckt Parker Lewis och deras förjävla grymma musik? Inte särskilt många tror jag... Det var ju inte särskilt länge sedan jag själv upptäckte dem, det var så sent som i somras faktiskt. Jag hörde "Över Kilsbergen" och "Ingen så blå", sedan var jag fast. Igenkänningsfaktorn är väldigt hög i deras texter, de känns lite som bandet Florence Valentin texter, samhällskritiska, ärliga och raka. Det är ingenting som lindas in eller romantiseras. Det är rakt på som gäller och det märks.

Om du inte har hört dem förr så gör det nu, här nedanför är PSL-versionen av "Ingen så blå" och ett klipp från Nyhetsmorgon i TV4 där de framför "Över Kilsbergen", som alltså var de första låtarna jag hörde med Parker Lewis. Varsågod!

Parker Lewis - Ingen så blå


Parker Lewis - Över Kilsbergen

Ps. Självklart är jag sjukt glad över att jag vann biljetterna till deras spelning, jag är väldigt peppad! Ds.

I don't sleep well at all

Ni som känner mig vet att jag är helt värdelös på att komma i tid. Jag tror att jag kom försent till skolan ca 99 gånger av 100 förra läsåret, det är fan helt sjukt!


Idag försov jag mig, jag skulle börja jobba klockan sju på KS och vaknade vid nio trots att jag hade ställt både mobilen och min vanliga väckarklocka. På mobilen hade jag dessutom satt på flera alarm som ringde med fem minuters mellanrum, ändå vaknade jag inte. Antagligen har jag stängt av alarmen i sömnen. Jag gör så himla konstiga grejer i sömnen har jag märkt. Förutom att jag slår av väckarklockan när jag sover så har jag en tendens att röra på mig väldigt mycket, jag sparkas och slåss, jag pratar (en gång har jag till och med försökt att busvissla i sömnen enligt vittnen) och ibland går jag även i sömnen. En annan sak som jag har för mig rätt ofta i sömnen är att jag äter. Det har hänt att jag har vaknat upp med en massa godispapper i sängen och varit helt insmetad i choklad, det händer också att jag går upp och äter mackor och mat i sömnen, jag är fan knäpp.


Jag undrar vad andra brukar ha för sig när de sover?


Åh just det, jag måste fan bli bättre på att komma i tid till saker och ting. Det får bli nästa utmaning!

Något mer lättsmält

Jag hade först tänkt att publicera ett inlägg om ett av mina minnen från min kaotiska tonårstid men sen ångrade jag mig och arkiverade det någonstans på datorn. Jag tänker att vem vill läsa om en massa ångest, förtvivlan, kaos, dödslängtan och yada yada? Uhm, jag vete fan. Så därför tänkte jag att jag kunde skriva något som är lite mer lättsamt. Typ så här:

"Hej bloggen!!! Idag har jag varit och fått manikyr, och resultatet blev jättebra! Mina naglar är så fiiiina! Sen har jag shoppat också,  det blev ett par nya klackskor från höstens kollektion från Jimmy Choo som precis har lanserats och man måste ju ha dom nyaste modellerna för annars är man ju mobbad. Sen köpte jag en ny rosa fin kjol från Dolce & Gabbana som jag kan ha när jag är ute och festar på Stureplan. Sen gick jag hem till min lägenhet eller nej vad säger jag! Det är ju en etagevåning på Östermalam som min pappa såklart har köpt till mig. Den kostade bara några miljoner, fett billigt liksom! Ikväll ska jag ut och festa i mina nya skor från Jimmy Choo och min nya fina kjol från Dolce & Gabbana, tillsammans med bratzen och brudarna. Vi ska vaska en massa dyr champagne, dricka rosévin och dansa till sån där musik som är cool på Stureplan, vad det nu kan vara för musik. Sen ska vi till min kompis föräldrars lyxyacht och ha efterfest med en massa coola människor och kändisar. Sen ska jag hem till min svindyra etagevåning på Östermalm och sova. Imorgon skriver jag ett nytt drygt inlägg som här på bloggen om hur kvällen var. Puss puss, lova ya!"

OBS! DETTA INLÄGG ÄR HÖGST IRONISKT SKRIVET! 

Alltså herregud vad jag skrattar åt mig själv nu! (Hoppas du skrattar lite du också).

HAHAHAHA!!! xD *ROTFLOL!*

The Quiz

Okej, det här roliga lilla tidsfördrivet hittade jag på min fina vän Vickys blogg. Det går alltså ut på att man ska välja en artist och sedan svara på frågorna nedan genom att bara använda låttitlar från den artisten. 

Okej? Nu kör vi!

pick your artist: Säkert!

are you male or female: Tyst nu

describe yourself: Det här är vad dom säger

how do you feel about yourself: Faller isär

describe where you currently live: Min hemstad

if you could go anywhere, where would you go: Ditt kvarter 

your favorite form of transportation: The lakes we skate on

your best friend is: Honey

if your life was a tv show, what would it be called?: Och jag grät mig till sömns efter alla dar

what is life to you: Riot

what is the best advice you have to give: Du är inte själv

if you could change your name, what would it be: Fredrik

your favorite food is: Allt som är ditt

thought for the day: Är du fortfarande arg?

how i would like to die: Vi kommer att dö samtidigt

my motto: Dansa, fastän

Det är nog det här som kallas livet (tror jag).

Jag kommer inte på något särskilt att skriva om, min hjärna vill inte riktigt fungera.

Däremot kan jag dela med mig lite av vad jag har haft för mig de senaste dagarna.

I torsdags tog mitt första blodprov på en annan livs levande människa, det var en sjuksköterska på avdelningen som jag praktiserar på som anmälde helt frivilligt som försöksperson. Jag hade varit rätt kaxig tidigare under veckan och tjatat på min handledare om att jag skulle få sticka honom. När jag sedan fick möjlighet att ta blodprov på sjuksköterskan så var jag inte så kaxig längre... Jag var så himla nervös men jag utmanade mig själv och gjorde ett försök. Jag failade på första försöket då jag missade blodkärlet med nålen, jag fick prova en andra gång och då gick det! Efteråt var jag sjukt stolt över mig själv, jag hade tagit mitt första riktiga blodprov på någon annan, hur coolt är inte det liksom?!

I fredags var jag på Gröna Lund och såg Håkan Hellström. Det var första gången jag såg honom live och han var mycket bra! Jag hade bunkrat upp med ett par flaskor cider och en Smirnoff som jag smugglade in i min Kånken och med mig som sällskap hade jag två polare, Sebbe och Gurra. Det var sjukt mycket människor där och vi träffade på en del människor som vi kände. Konserten såg jag tillsammans med tre andra fina människor, jag drack rusdryck ur en petflaska och var allmänt glad. Jag dansade och sjöng tillsammans med en skön lirare som var full och glad under "Kom igen Lena!", jag rökte en hel del och jag frös emellanåt.

 

 Jag och Kim under Håkans konsert på Gröna Lund i fredags.

Efter konserten träffade jag Tekla, vi lyckades ta oss helskinnade ut från Gröna Lund vilket var rätt bra gjort eftersom det var trehundrafemtiosjutusensexhundratjugofyra andra personer som skulle ut samtidigt som oss. Jag råkade halvt stuka foten precis när vi kommit ut, sen promenerade vi därifrån till Café 60 på Sveavägen, jag drack en vaniljlatte och Tekla drack något slags flummigt te. Efter mycket trevligt snack så bestämde vi oss för att gå varpå jag inser att jag hade missat sista tåget hem. Då är det himla bra att man har en fin vän som man kan krascha hos! Helt oväntat återvände jag den natten till mina gamla hoods, närmare bestämt Axelsberg. Det kändes sjukt märkligt att vara tillbaka på den plats där en av de mest kaotiska perioderna i mina tonår utspelade sig. Samtidigt kändes det rätt bra att ändå återvända efter 3,5 år fast i ett helt annat sammanhang, av helt andra anledningar och på ett helt annat sätt, ett friskt, sunt och positivt sådant. 

Efter ett par timmars sömn så vaknade jag av att Tekla försiktigt väckte mig och jag upptäckte att jag låg med huvudet i fotändan vilket orsakade en kort förvirring innan jag vaknade till liv. Jag har en tendens att röra mycket på mig när jag sover men den natten hade jag nog sprattlat omkring rejält, haha. Efter att ha blivit bortskämd med att bli serverad hembakat bröd och kaffe till frukost så var det dags att dra. Tekla cyklade iväg på andra upptåg och jag knallade ner till t-banan och åkte hem.

Fredagen kanske inte blev exakt som planerat och som det var tänkt men den blev ju rätt awesome ändå! Jag gillar när livet är snällt mot en, vilket det är emellanåt. Då gäller det bara att ta vara på de stunderna för man vet aldrig när eller om de dyker upp igen!

Ihop med dig är jag så stark

Det finns dagar då allting bara känns bra, idag är en sådan dag.


Det fina är att det inte krävs särskilt mycket materiella och konkreta ting för att den känslan ska kunna infinna sig hos mig utan den känslan finner jag i det lilla och i det lilla finner jag det stora, sådant som är ovärderligt. Dessa dagar och tillfällen är ytterst sällsynta för min del men åh så great det är när de väl infinner sig! Jag värderar dem högt och de få personer och faktorer som lyckas framkalla den känslan hos mig.

Det var den här gitarren jag hade med
mig, den är ännu odöpt. Vad ska den
heta tycker du?

Som idag till exempel, då satt jag tillsammans med en vän på en bänk på Södermalm med en kopp kaffe respektive te från 7/11. Vi satt där och pratade om allt och inget och tittade på små söta barn som höll på att ramla ner i vattnet vid fontänen. Jag tog upp min gitarr som jag hade med mig och började spela på den och så satt vi där och sjöng låtar med Säkert! och Hello Saferide ända tills det var dags att fara hemåt och när vi hade skiljts åt så hade den där känslan redan infunnit sig hos mig, så fint.


Ihop med dig är jag så stark. Jag skulle göra vadsomhelst för att behålla det här.

Jag tänker aldrig hålla käften

Jag vet hur det känns att sviken, att bli sparkad på. Jag vet hur det känns när ingen vågar se vad som egentligen händer, när ingen vågar fånga upp en när man är på väg ner. Jag vet hur känns att stå där ensam kvar när alla har vänt en ryggen. När ingenting finns kvar förutom smärtan, vreden och sorgen.

Jag vet hur det känns.

Jag vet hur det känns att stå på ett järnvägsspår och vänta på det där tåget som ska ta med mig bort ifrån allt som gör ont. När polispiketen kommer och de blåklädda drar upp mig därifrån och jag kämpar emot, bråkar, vill inte. De är starkare än mig, jag får skrapsår på magen när de drar upp mig på perrongen. När jag inte vill vara med längre, när jag har fått nog. Men det fattar inte dom, de brottar ner mig när jag kämpar emot. Fem mot en. Jag förlorade igen.


Jag sitter mellan två poliser i piketbussen vid Axelsbergs tunnelbanestation, alla sover förutom jag. Jag sitter där maktlös och förlorad. Sammanbiten, försöker stänga av men känslorna och tårarna är starkare än mig, allting är så mycket starkare än mig. Tårarna tränger igenom och rinner nedför mina kinder.


Jag vet hur det känns att bli ifråntagen allt, ingenting är heligt längre. Ingenting är mitt. Jag vet hur det känns att ligga på mage på ett kalt golv inne på psyk med sex stycken mentalskötare ovanpå. Det är för mitt eget bästa säger dom och spänner fast mig i bälte. Jag känner ett knä i ryggen, jag kan knappt andas. Så fort jag rör mig så trycker de ner mig hårdare mot golvet. Jag skriker tills rösten tar slut, jag gråter tills utmattningen tar över. Bara för att jag inte ville vara med längre, det gör för ont, det finns  ingen återvändo. Inget som kan göra allt bra igen. Jag har inget att förlora, det finns inget att förlora, de har redan tagit ifrån mig allt, de har tagit allt som är mitt. Det lilla som fanns kvar har jag förstört för länge sedan. De drogar ner mig, när jag vaknar finns ingenting kvar, endast smärtan. Mitt hår har klibbat sig fast i min panna av allt svett, jag förlorade kampen igen. Blott femton år.


Jag vill bara säga till dig min vän, att jag vet hur det känns och jag tänker aldrig hålla käften.