Helvetet på Utøya
"Jag vaknade. Jag kan inte sova mer. Jag sitter i vardagsrummet. Jag känner sorg, ilska, glädje, Gud, jag vet inte vad. Det är så mycket känslor. Det finns för många tankar. Jag är rädd. Jag reagerar på minsta ljud. Jag kommer att skriva om vad som hände på Utøya. Vad mina ögon såg, vad jag kände, vad jag gjorde.Orden kommer direkt från mig, men jag har valt att censurera många namn av respekt för mina vänner.
Vi hade ett krismöte i huvudbyggnaden efter explosionerna i Oslo. Efter det blev det ett möte för medlemmar i Akershus och Oslo. Efter mötena var många, många människor runt och i huvudbyggnaden. Vi tröstade oss själva med att vi var säkra på en ö. Ingen visste att helvetet skulle bryta ut hos oss också.
Jag stod i huvudgången när panik bröt ut. Jag hörde skott. Jag såg honom skjuta. Alla började springa. Den första tanken var: "Varför skjuter polisen på oss? Vad i helvete? "Jag sprang in i det lilla rummet. Människor sprang. Skrek. Jag var rädd. Jag lyckades komma in i ett av rummen på baksidan av byggnaden. Vi var många där inne. Vi låg på golvet alla tillsammans. Vi hörde flera skott. Var mer rädd. Jag grät. Jag visste ingenting. Jag såg min bästa vän genom fönstret och undrade om jag skulle gå ut och ta honom in till mig. Jag gjorde det inte. Jag såg rädslan i hans ögon. Vi låg på golvet inne i rummet i några minuter. Vi kom överens om att inte släppa in fler om mördaren kom. Vi hörde flera skott och bestämde sig för att hoppa ut genom fönstret. Panik bröt ut bland oss. Alla i rummet rusade till fönstret och försökte hoppa ut. Jag var den sista och tänkte: "Jag är den siste att hoppa ut genom fönstret. Nu kommer jag att dö. Det är jag säker på, men det kan vara okej, då vet jag att de andra är trygga. "Jag kastade min väska ut genom fönstret. Försökte att klättra ner, men förlorade greppet. Jag landade hårt på den vänstra delen av kroppen. En pojke hjälpte mig upp. Vi sprang in i skogen.Jag såg mig omkring. "Är han här? Skjuter han mot mig? Kollar jag på honom själv? "En flicka hade en bruten fotled. En annan var allvarligt skadad. Jag försökte hjälpa lite innan jag gick ner till vattnet. Jag sökte skydd bakom en sorts tegelvägg. Vi var många.Jag bad, bad, bad. Jag hoppas att Gud såg mig. Jag ringde mamma och sa att det inte var säkert att vi skulle träffas igen, men att jag skulle göra något för att klara mig. Jag sa flera gånger att jag älskade henne. Jag hörde rädslan i hennes röst. Hon grät. Det gjorde ont. Jag skickade ett SMS till min pappa, sa att jag älskade honom. Jag skickade ett textmeddelande till en annan person som jag håller väldigt kär. Vi hade lite kontakt. Jag skickade ett SMS till min bästa vän. Han svarade inte. Vi hörde flera skott. Kröp ihop.Gjorde allt vi kunde för att hålla värmen. Det var så många tankar.Jag var så rädd. Min pappa ringde mig. Jag grät, sa att jag älskade honom. Han sa att han var på väg med min bror för att ta emot mig när jag kommer över till fastlandet, eller när de kom till ön.Det var så många känslor. Så många tankar. Jag berättade allt jag kunde. Det tog lite tid. De andra som ringde sina föräldrar och jag började så småningom sms:a av rädsla för att mördaren skulle höra oss.Jag tänkte på min syster som är bortrest. Hur jag skulle berätta för henne hur det gick? Vad som hände med mig. Jag uppdaterade på Twitter och Facebook att jag fortfarande lever och att jag var "säker". Jag skrev att jag väntade på polisen. Folk hoppade i vattnet, började simma. Jag ljög. Jag bestämde mig för att om han gjorde det skulle jag spela död. Jag skulle inte springa eller simma.Jag kan inte beskriva den rädsla, alla mina tankar, vad jag kände.
En en kom. "Jag är från polisen." Jag låg ner. Några skrek tillbaka att han måste bevisa det. Jag minns inte exakt vad han sa, men mördaren började skjuta. Han laddade. Sköt mer. Han sköt dem omkring mig. Jag blev liggande. Jag tänkte att: "Nu är det över. Han är här. Han tar mig. Nu dör jag." Folk skrek. Jag hörde att andra blev skjutna. Andra hoppade i vattnet. Jag låg där. Med min mobiltelefon i handen. Jag låg ovanpå benen på en flicka. Två andra personer låg ovanpå ett av mina ben. Jag ljög. Det strömmade in sms. Mobiltelefonen ringde flera gånger. Jag låg kvar. Jag spelade död. Jag låg där i minst en timme. Det var alldeles tyst. Jag vände försiktigt huvudet för att se om jag kunde se någon som levde. Jag såg lik. Jag såg blod. Rädsla. Jag bestämde mig för att ställa mig upp. Jag hade legat på en död kropp. Två döda som låg på mig mig. Jag hade en skyddsängel.
Jag visste inte om han skulle komma tillbaka igen. Jag vågade inte titta på alla de som hade ringt och messat mig. Jag skyndade mig ner till vattnet. Jag tog av min tröja. Den var stor. Jag trodde att det skulle vara svårt att simma för mig.Jag övervägde om jag skulle ta med min mobiltelefon eller lämna den. Jag stoppade den i bakfickan och hoppade i vattnet. Jag såg flera andra i vattnet. De hade simmat långt. Jag såg att några hade samlats runt en flytande uppblåsbar båt eller nåt sånt. Det var många som plockade upp dem som simmade ut. Jag simmade, simmade och simmade mot den uppblåsbara båten. Jag skrek. Grät. Blev kall. Jag tänkte på när jag skulle drunkna. Det blev tyngre och tyngre. Jag bad. Jag fortsatte. Blev trött i armarna. Bestämde mig för att vända mig på rygg och bara använda benen att simma med. Jag sjönk. Jag började simma normalt igen. FÖö en liten stund trodde jag att de som hade samlats kring luftbåten började röra sig bort. Jag skrek. Bad dem vänta på mig. Jag måste ha sett i syne. Jag simmade minst ett par hundra meter innan jag kom fram. Vi pratade lite med varann. Berättade vad vi hette, vart vi kom ifrån. När båtarna passerade oss ropade vi på hjälp, men de plockade upp de som simmade först. En man i en båt kom till oss. Han kastade ut flera flytvästar. Jag fick tag i en. Jag har den på mig. Jag höll i den lilla luftbåten länge innan samma man kom tillbaka för att plocka upp oss. Alla blev kom med. Han började åka mot stranden. Efter ett tag började den lilla båten att ta in lite vatten. Jag gjorde allt jag kunde för att få ut så mycket vatten som möjligt. Jag använde en hink. Jag var utmattad. En annan flicka i båten tog över. Vi kom iland. Vi fick filtar. Tårarna tryckte på. Jag grät mer. En kvinna kramade mig. Det var så bra. Jag grät högt. Jag snyftade. En man lånade mig sin telefon. Jag ringde min pappa, "jag lever. Jag gjorde det. Nu är jag trygg. "Jag la på. Grät mer. Vi var tvungna att gå en liten bit. Helt okända människor tog oss in i sina bilar och körde oss till Sundvollen hotell. Jag sprang in för att se om jag kunde se min bästa vän. Jag såg honom inte någonstans. Jag såg en vän. Jag grät högt. Vi kramade varandra länge. Det var bra. Jag gick runt och letade efter vänner. Mitt hjärta dunkade. Jag grät mer. Jag registrerade mig hos polisen, jag kollade igenom alla listor. Jag visste inte om min bästa vän levde. Jag tittade igenom alla listor. Jag kunde inte hitta hans namn någonstans. Jag var rädd. Jag fick ett täcke. Jag tog av mina våta strumpor. Jag var halv naken. Fick en jacka. Jag försökte ringa lite. Kontaktade mina föräldrar igen. Min pappa och bror var på väg att hämta mig. Jag drack lite choklad. Jag satte mig. Tänkte.Grät. Såg många vänner. Kramade dem. Grät. Jag lånade en dator.Uppdaterade Facebook och Twitter igen och sa att jag var säker. Jag var på hotellet i flera timmar innan min familj kom. Jag letade efter bekanta. Jag pratade med en präst. Jag berättade allt jag hade sett. Det var ett bra samtal. En man från Röda Korset såg alla mina sår. Rengjorde dem. Tiden gick. Jag var med några av mina vänner.Alla talade om samma sak. Hur vi överlevde. Vad som hade hänt. Jag frågade flera om de hade sett min bästa vän. Ingen hade sett honom. Jag var rädd. Jag trodde att det var mitt fel eftersom vi inte hade lyckats hålla ihop. En vän fick nyckeln till ett hotellrum. Vi satt där, tittade på nyheterna. Det var ilska, sorg, så många känslor.Min pappa ringde, de hade kommit. Jag tog hissen ner. Sprang ut till dem. Kramade min bror och min pappa länge. Jag grät högt.Min bror grät också. Det var en bra stund. Jag såg en pojke som såg ut som min bästa vän. Jag ropade hans namn. Han vände sig om. Det var honom. Vi kramade varandra länge. Båda grät, vi frågade varandra hur vi hade lyckats. Efter ett tag, registrerade jag mig och vi åkte hem. Någon annan åkte med oss. Min bästa vän var med mig. Hans bror hade kommit till mig med sin bästa vän.Det fanns flera som hade samlats vid mitt hem. De skulle inte gå hem förrän de hade sett att jag mådde bra. Vi pratade lite. Jag drack en juice Gladden. Åt en yoghurt. Pratade lite mer med min mamma och min familj. Jag ringde min bästa vän. Det var ett bra samtal.Hon sade: "Jag var inte säker på om jag någonsin skulle få det här samtalet." Tårarna tryckte på. Vi pratade lite. Efteråt lade jag mig. Klockan var tre. Mamma vägrade att låta mig sova ensam, så vi sov tillsammans.
Det har gått flera timmar efter allt detta hände. Jag är fortfarande i chock. Allt har inte sjunkit in än. Jag har sett mina vänners lik. Flera av mina vänner är försvunna. Jag är glad över att jag kan simma. Jag är glad att jag lever. För att Gud vakade över mig. Det finns så många känslor, så många tankar. Jag tänker på alla berörda. Alla som jag har mist. På det helvete som är och var på ön. Sommarens vackraste äventyr som omvandlades till Norges värsta mardröm."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar