Jag kommer inte på någon bra titel till detta inlägg...

 Jag kollade bland en massa gamla saker från förr och fann ett brev jag hade skrivit till min mamma för ungefär tre år sedan som jag aldrig skickade. Här är en del ur det brevet:

"Det är mycket jag har varit med om i min uppväxt, mycket som man som barn inte ska behöva uppleva. De sista månaderna innan du och pappa skiljdes i maj 2005 var de mest jobbiga.

Jag kommer ihåg att pappa fick en snedtändning på tjacket. Han blev paranoid, hade förföljelsemani och blev aggressiv.

Jag kommer ihåg att du efter ett av era bråk gick hemifrån. Jag gick efter, gråtandes, förtvivlad och rädd för att du skulle gå och aldrig mer komma tillbaka. Du gick längs grusvägen och skrek att du inte orkade mer, att du skulle dra och aldrig mer komma tillbaka. Sedan kom vi fram till bilvägen som du lade dig ner på och du sa att du skulle ta livet av dig, att du var värdelös och sjuk i huvudet. 

Jag var tretton år då, livrädd för att du skulle försvinna ifrån mig men samtidigt livrädd för att pappa skulle slå dig sönder och samman ifall vi vände tillbaka hem.

Jag minns även att några månader tidigare att jag vaknade en natt av att du skrek och grät. Jag trodde att det var ett vanligt bråk som du och pappa hade, men så var det inte. Jag smög nedför trappan och försökte titta in i vardagsrummet, rädd för att ni skulle upptäcka mig.

På något sätt samlade jag mod till mig och gick in i vardagsrummet. Det jag såg sitter än idag kvar på min näthinna, det var hemskt. (...) Jag kommer ihåg din skräckslagna min och pappas iskalla uttryck i ansiktet."

Detta är bara en liten del av det som jag bär med mig. Det är en en liten del av det som har gjort mig till den jag är idag, jag står för den jag är och jag är stolt över mig själv. Jag klarade det mot alla odds, jag gick vinnande ur striden. Jag har vänt det till något positivt och gjort det till en styrka. Jag överlevde och nu står jag här med livet framför mig och jag vet att ingenting är omöjligt, endast jag själv sätter gränserna. Nu kör vi!

(Och nej, jag tycker inte synd om mig själv, så du behöver inte heller göra det.)