Efter att jag hade lagt fotbollskorna på hyllan så hände det väldigt mycket i mitt liv. Exakt vad som hände väljer jag att inte gå in på just här, just nu. Det får bli en annan gång. Kanske. Jag kan i alla fall säga att en del av det som skedde hjälpte mig att rädda mig själv. Jag hade inte suttit här idag, jag hade antagligen varit död då.
När jag var femton år så bestämde jag mig en dag för att lära mig att spela gitarr. Mitt i allt kaos fann jag något roligt och meningsfullt som jag kunde fokusera på när allt annat blev för jobbigt. När livet gjorde sig påmint. Jag har alltid tyckt om musik och i tonåren så kom musik att betyda allt mer för mig. Den blev mer än bara musik.
Musiken ger mig styrka, mod och kan sätta ord på mina känslor. Den blir en ventil och ett sätt att fly bort från verkligheten en stund. Musik gör mig glad och lycklig, den finns alltid där, trogen och lojal.
Det fanns två akustiska gitarrer där jag bodde, en nylonsträngad och en stålsträngad. Jag gav mig fan på att jag skulle lära mig! Till min hjälp hade jag ett skrynkligt papper med "Jag vill en egen måne" med Ted Gärdestad där ackorden fanns utskrivna. På ett annat papper hade jag bilder med de instruktioner på hur de vanligaste ackorden tas. Jag satt flera timmar varje dag och övade och till slut kunde jag spela en hel låt utan problem. Jag fortsatte att spela gitarr och jag spelar än idag. Det är så himla roligt, det är fan lycka för mig.
 |
| Min första egna gitarr som jag köpte ungefär ett år efter att jag hade börjat lära mig att spela. En vanlig nybörjargitarr med nylonsträngar och rätt taskigt ljud, haha. Vad har detta med Umeå att göra då, tänker du. Jo det kommer jag att komma till i nästa del som följer! *Cliffhanger* (not). |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar