Jag hyser en slags förkärlek till denna stad som jag faktiskt aldrig har besökt men som på något sätt har lyckats fånga mig ändå. Det kan tyckas lite märkligt, hur kan man tycka om en stad som man aldrig har varit i och dessutom knappt känner en kotte som bor där?
Det undrar jag också.
När jag var liten så spelade jag fotboll. Jag var sju år när jag började och fjorton när jag lade av. Mina hälsenor inte ville samarbeta och andra delar av livet kom i vägen så jag slutade. Jag älskade fotboll, både att spela och att se på matcher. Ibland åkte laget iväg för att se på damfotbollsmatcher både när landslaget spelade och när klubblag mötte varandra. Jag fattade tycke för fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på en gång. Hon spelade då för Umeå IK i damallsvenskan som var det särklass bästa laget i damallsvenskan vid den tidpunkten. Jag började att intressera mig allt mer för Umeå IK och speciellt Hanna Ljungberg och spenderade rätt mycket tid på att samla kunskap om dem. Jag och Hanna Ljungberg var rätt lika, hon var vänsterforward, vänsterfotad och hade storlek 36 i skorna precis som jag. Hon var väldigt duktig också, hon slog målrekord, fick diamantbollen och blev utsedd till både det ena och det andra. Jag såg upp till henne och hon fick mig att träna ännu hårdare. Jag spenderade flera timmar efter skolan åt att träna skott, fintar och passar på gräsmattan framför det hembyggda fotbollsmålet som min pappa hade snickrat ihop åt mig. Träningen gav resultat och jag blev bara bättre och bättre. Jag drömde om att en gång bli upptäckt och värvad av Umeå IK och att jag skulle få spela med mina stora idoler. Jag var rätt påläst om Umeå som stad och fattade tycke för den. Det vore inte så dumt att bo där och spela fotboll tänkte jag. Då var jag i tolvårsåldern.
Idag är jag tjugo och har sedan länge lagt fotbollsskorna på hyllan. Visst gör det lite ont när jag tänker tillbaka på när jag var fjorton och var tvungen att ge upp min passion och dröm i livet. Jag skulle aldrig bli upptäckt och värvad till UIK, jag skulle aldrig få chansen att spela med mina idoler i Umeå. Men jag blir också glad när jag tänker tillbaka på det. Jag brann verkligen för fotbollen, jag åt, sov och andades fotboll, Umeå och Hanna Ljungberg. Det gav mitt liv en mening, något att kämpa för och jag gick in för det med 110%.
Ett tag efter att jag hade slutat med fotbollen och hade insett att det jag inte skulle bli den nya Hanna Ljungberg så ägnade jag mig åt de två andra sakerna i livet som jag gillar skarpt. Ni får reda på vilka dessa tu är i nästa del. To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar