Jag är en vinnare.

Nu har det varit tyst från mig ett tag, men här kommer ett nytt blogginlägg, en ny uppdatering från mig.

Så vad händer i mitt liv? Ja, inte mycket kan jag säga. Jag är sjukskriven, springer från det ena sjukhuset till det andra på läkarbesök, psykologsamtal och annat. Jag går regelbundet till min läkare Björn i Alvik för att följa upp min medicinering för ADHD och depression. Jag går till en kurator på samma ställe som hjälper mig i min kontakt med kommunen. Sedan går jag också på Borderline-enheten på KS för att förhoppningsvis få påbörja en DBT-behandling främst pga min Borderline och det posttraumatiska stress-syndrom (PTSD) som jag har. Just nu går jag hos en psykolog där som ska bedöma om jag är redo för DBT:n. Jag hoppas verkligen att jag får börja med den behandlingen!

Häromveckan var jag också hos min läkare Josef på Mfk (mottagningen för könsbytesutredningar) på Huddinge för att se om vi kan ta upp utredningen nu efter att den har legat på is ett par månader pga att jag har legat inne för sluten psykiatrisk vård. Förhoppningsvis kommer den tas upp igen efter sommaren.

Nu är det ca två veckor sedan jag blev utskriven från S:t Görans sjukhus. Det känns förvånansvärt bra faktiskt, antagligen för att jag har haft en hel del inplanerat sedan utskrivningen och därmed inte hunnit känna och tänka efter så mycket. Men nu är det lugnare, nu har jag inte så mycket för mig och det manar också till eftertanke och tid till att reflektera och känna efter. Det känns läskigt att faktiskt ha tid till att känna efter hur jag mår EGENTLIGEN. På ytan och utåt sett så ser jag nog ut att må bra, att jag är stabil osv. Men jag tror att under ytan så är det inte lika självklart, jag vacklar fram och tillbaka, faller tillbaka i gamla destruktiva tankemönster och ibland även beteenden. Jag vill dock framhålla att jag faktiskt inte låtit tankarna ta över, jag har inte låtit dem ta överhanden även om det har varit nära ett par gånger, men jag har klarat det och för varje gång jag lyckas stå ut när jag har dessa fruktansvärt intensiva jobbiga känslorna så känns det som en seger, det ÄR en seger.

Förut var självmord ett alternativ för mig, en sista utväg när det blir för jobbigt, när allting fallerar och jag ligger i tusen bitar på golvet. Den utvägen tog jag till många gånger, för många gånger. Jag har försökt ta livet av mig på alla möjliga sätt (uppenbarligen har jag inte lyckats med det och det är jag glad över idag) men det har alltid slutat på sjukhus och psyk. Nu är inte självmord ett alternativ för mig längre, det finns inte där, jag vill inte ta till den utvägen något mer. Jag vill inte dö så det känns jäkligt dumt att riskera att göra det.

 För ett par veckor sedan var det inte självklart att jag skulle leva pga att jag tagit så många överdoser. Det blev en väckarklocka för mig, jag är inte odödlig, min kropp orkar inte hur mycket som helst. Det blev någon slags vändpunkt för mig. Under en veckas tid satt jag dödsdömd inlåst på en psykiatrisk avdelning, med dödsångest, jag var så jävla rädd.

Så nu sitter jag här, jag lever och andas. Jag har en helt fantastisk sommar framför mig med en massa jobb på festivaler som kommer att bli hur roligt som helst, häng med vänner och chill i solen. Och i höst ska jag tillbaka till skolan och slutföra min utbildning, känns gött trots (eller tack vare) allt!

Tjarå!