20:e november - 2011 kl.16:43

Ångesten kommer att vara kvar. Allt kommer att vara kvar mer eller mindre. Har jag tur så blir det bättre. Vill jag överleva så måste jag få vara med någon. Jag måste få trygghet.

Närhet.

Mänsklighet.

Få andas.

Få veta att jag kommer att vara med en dag till.

Att jag inte ger upp, att jag inte tar det där steget, tar dom där tabletterna.

För jag vill vara kvar, jag vill vara med. Jag vill vara den Charlie som jag vet att jag kan vara, som jag förtjänar att få vara. Jag vill kämpa, jag vill leva. Få ta del av livet, få vara någon nära, känna mig behövd, värdefull.

Alltså, jag är förjävla bra på mitt sätt såsom du är förjävla bra på ditt egna vis. Men saken är den att jag har förlorat mig själv någonstans på vägen och hittar inte riktigt tillbaka, antagligen för att det inte finns något annat jag att hitta tillbaka till. Kanske ska jag blicka framåt istället och skapa något nytt, inte något oförstört för det är inte jag men att jag i alla fall kan försöka laga mig själv på något finurligt vis.

Men just nu. Måste jag härifrån. Jag klarar inte det här.

Jag håller på att krypa ur mitt eget skinn. Vill inte vara med längre. Vill inte vara här. Jag vill inte vara ensam.

När jag faller ner djupare så vet jag oftast inte heller varför jag gör det. Varför jag mår som jag gör. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, hur jag ska bearbeta ångesten eller vad det nu är. I huvudet vet jag vad jag kan göra men hjärtat vill inte riktigt samarbeta. Eller vice versa.

Jag kan inte.Vet inte. Vill inte. Men jag vill, jag vet att jag kan. Fan.

Jag ger upp. På riktigt.

Ge mig en smäll på käften så att jag kommer i rätt balans.

För att inte gå sönder helt, för att inte oroa andra som jag inte tycker behöver oroas. Jag och den problematiken som jag har och det destruktiva handlingar som jag ibland genomför tycker jag att så få ska veta om. Endast de som jag litar på och som jag själv bryr mig om och som jag känner mig trygg hos får veta sådant. Och det är inte så att jag vill lasta andra med mina problem, det är tuff skit som jag genomlider och jag förstår att det är tufft för de i min omgivning också.

Om låttexter:

Men alltså, man börjar att tänka, reflektera och filosofera när man lyssnar på texterna. Man kommer till insikt om saker och ting. Man börjar att känna.

Om att få en känga ibland:

Det är faktiskt behövligt ibland, det är sådana kängor som oftast kan få människor att komma till insikt om saker och ting. De tar oftast till sig det som sägs och därmed förhoppningsvis växer och utvecklas som människa.

Kängorna brukar oftast vara fyllda med kärlek också. De som ger kängorna vill ju oftast väl.

"If I fall, would you pick me up?"

Jag vet att jag kommer att leva en dag till.