Minnen

McDonalds på Vasagatan i Stockholm

Nu undrar du säkert varför det är en bild på McDonalds här ovanför. För de flesta är detta en plats man passerar rätt ofta om man bor i Stockholm. Kanske ska man till apoteket som ligger precis ovanför för att hämta ut penicillin för den därhalsflussen man har dragit på sig. Kanske ska man till systembolaget som ligger bredvid apoteket för att inhandla en flaska rött till helgens middagsbjudning. Kanske drar man in på Donken en lördagsnatt för att inta fyllekäk efter en kväll ute på krogen. Så är det nog för de flesta men inte för mig. Just denna plats är förenad med en hel del minnen som för alltid kommer att finnas kvar inom mig.

På precis just den här platsen bröt jag min överarm sommaren 2007. Jag hade åkt in till stan för att träffa min kompis Agge. Jag var inne i en period då jag åkte mycket skateboard och den var med även denna gång. Jag och Agge stod här utanför och hängde, min skateboard hade jag ställt ner på marken. Agge ställde sig på den och föreslog att jag skulle prova att ställa mig på den samtidigt som hon. Jag ställde mig på skateboarden, Agge tappade  balansen och hoppade av, jag föll bakåt och landade hårt på marken och tog emot mig med armen. Jag kände en skarp smärta i min överarm på en gång och kände att något var fel, jag behövde nog åka till sjukhuset tänkte jag. Jag åkte in till Danderyds akutmottagning och där konstaterades det att jag hade fått en fraktur. Jag fick en mitella att ha armen i och sen åkte jag hem. Den händelsen kommer jag aldrig att glömma, haha!

Senare samma sommar var jag tillbaka på exakt samma plats men i ett helt annat sammanhang. Jag kommer ihåg att det var en fredag och att jag samma dag hade blivit inlagd på en avdelning på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) på Sachsska barnsjukhuset som ligger nedanför Södersjukhuset. Jag hade tagit en överdos och skulle efter det vara inlagd på psyk i ett par dagar. När jag hade kommit in på avdelningen så träffade jag en tjej som var ett par år yngre än mig som hade varit där ett par dagar. Vi började att prata och och kom på idén att vi skulle rymma. Vi packade på oss pengar, mobiltelefon och sådant vi kunde tänkas behöva. Sen frågade vi en mentalskötare om vi kunde få gå ut och röka, vi fick våra cigaretter och så gick vi ut. När vi hade tänt våra cigg så tittade vi på varandra och sedan sprang vi, vi sprang ut till Ringvägen och in bakom en byggnad. Där satte  vi oss ner och hämtade andan, vi kollade om vi såg några poliser eftersom vi visste att vi antagligen skulle bli efterlysta. 

Efter en stund reste vi oss upp och åkte in till T-centralen. Det hade blivit kväll och eftersom det var fredag så var det mycket folk ute. Vi pratade om våra liv och hur jävligt vi tyckte att allt var. Trots att vi precis hade träffats och knappt kände varandra så delade vi med oss av våra innersta tankar och känslor. Vi hade en sak gemensamt, vi ville inte vara med längre, vi orkade orkade inte känna all smärta och ångest som konstant följde oss. Vi tog överblivna flaskor med öl, vin och cider som inte var tomma och hällde i oss. Vi gick in på apoteket och köpte två paket alvedon, vi tog en näve tabletter och svalde dem en efter en.

När tabletterna var slut så satte vi oss utanför McDonalds på Vasagatan. Jag mådde illa och kände mig dåsig och lite yr av alkoholen. Vi satte oss närmare varann för att hålla värmen. Det var lite kyligt trots att det var i mitten av juni. Du lade dig ner på marken, raklång på rygg. Jag såg på dig och frågade hur det var, jag fick inget svar. Jag satte mig på knä bredvid dig, tog tag i dina axlar, ruskade om dig och ropade ditt namn. Du var helt borta, det enda du gjorde var att jämra dig lite. Jag tittade upp och såg folk som gick förbi, de tittade misstänkt på oss och gick vidare. Ännu fler människor gick förbi, tiden gick och jag insåg att vi behövde hjälp. Till slut kom en fransman och frågade om vi behövde hjälp. Jag berättade för honom vad som hade hänt och han larmade 112. Efter ca tio minuter kom en polispiket. Du låg fortfarande medvetslös på marken, jag hade lagt min jacka över dig så att du inte skulle bli alldeles för kall. Polisen kom fram och frågade vad som hade hänt och jag berättade. Polismannen tog in mig i polisbilen medan hans kollegor tog hand om dig. Poliserna ringde efter ambulans, de var arga över att larmcentralen inte hade fattat det från början sedan blev jag också medvetslös.

När jag vaknade upp så låg jag på en bår i en ambulans, jag mådde illa och kräktes på golvet. Det snurrade i huvudet på mig och jag frös. Jag var orolig, jag undrade vart du var. Du var på väg till Astrid Lindgrens barnsjukhus och det var dit jag också var på väg. Jag gled in och ut ur medvetslöshet under hela färden till akuten, allting var åt helvete.

jag blev inrullad i en säng på akutrummet, där låg du i sängen bredvid min.  Både du och jag hade tagit överdoser förut så vi visste vad som väntade. Sjuksköterskorna förberedde 250ml medicinskt kol som är en svart tjock, grusig sörja som suger upp giftiga ämnen i kroppen som vi skulle dricka. Jag mådde så dåligt och var så borta att jag inte kunde dricka det, istället fick jag en slang nerförd i magen via näsan, jag fick kväljningar och mina ögon tårades när jag kände hur slangen passerade svalget. De sprutade in kolet och jag kände hur min mage fylldes. Samma sak gjorde de med dig och jag hörde hur du kved när de sondade dig. Efteråt gjorde illamåendet sig påmint, jag kräktes som idiot. 

Vi tittade på varann, fick inte fram några ord. Vi var omgivna av läkare och sjuksköterskor som tog prover, kollade blodtryck, satte fast EKG-elektroder och kopplade upp oss till övervakningsapparater. det var sladdar och slangar överallt och mitt i alltihopa låg du och jag i sängarna bredvid varandra och vi visste vad var och en av oss tänkte och kände även fast vi inte pratade. Jag kunde se förtvivlan i dina ögon, jag kunde nästan ta på den smärta du kände inom dig, vi var så trasiga du och jag och nu låg vi här i akutrummet uppgivna med ångesten liggandes tungt över oss.

Efter tag kom en läkare in till oss, han berättade att provsvaren hade kommit, de var inte bra, våra levervärden var rätt dåliga. Läkaren såg på oss med en bekymrad och lite orolig min. Jag visste vad han tänkte även fast han inte sa det. Vi kanske inte skulle bli ok, levern riskerade att ge upp. Läkaren ordinerade motgift som vi skulle få intravenöst och vi blev uppkopplade till ännu mer slangar och apparater.

jag vände mig mot dig, sa att allt skulle bli bra, att vi fick inte ge upp. Jag sträckte ut min arm mot din säng men den stod för långt bort för att jag skulle nå fram till dig, jag sa att jag skulle vara kvar vid din sida.  

Jag vet att du sa att du ville dö, att du inte orkade eller ville leva längre men jag kunde ändå se att hoppet fanns där någonstans hos dig, hoppet om att det en dag skulle bli bättre, att allt skulle ordna sig. Jag vet att jag inte ville dö, jag orkade bara inte leva längre. Annars hade jag aldrig bett om hjälp att larma 112. Då hade jag ställt mig framför ett tåg istället. Men det gjorde jag inte för jag ville inte dö på riktigt. Jag ville bara bort från allt som gjorde ont, slippa känna, bara försvinna och fly från allt.

Tidigt på lördagsmorgonen blev jag väckt av en sjuksköterska, hon gav mig ett gosedjur. Hon sa att hon tyckte att det var bra och modigt av mig att be om hjälp. Att jag hade gjort det rätta även fast det hade blivit fel, så fruktansvärt fel. Vi skulle inte ha tagit dom där tabletterna, det skulle inte behövt hända överhuvudtaget egentligen. Sedan blev vi uppskjutsade till en vanlig avdelning där vi fick ligga i samma rum medan motgiftet pumpades in i våra kroppar.Din mamma kom på besök och samtidigt kom en mentalskötare från BUP som skulle vakta oss medan vi låg där. Vi gick ut och rökte, jag hade tappat bort mina skor, glasögon och min mp3 under natten så jag fick låna mentalskötarens skor i storlek 45 när vi skulle gå ut. Vi pratade om vad som hade hänt kvällen innan medan vi rökte våra cigaretter, du var likgiltig, din blick var tom. Jag var fylld med ångest.  

                                                                                                                                                        

På eftermiddagen blev jag utskriven men du fick ligga kvar, du behövde mer motgift, din lever var fortfarande i dåligt skick. Jag gav dig en kram och sa några väl valda ord innan jag lämnade sjukhuset och återvände till BUP för att bli inlåst för förvaring i ett par dagar. Sedan sågs vi aldrig mer.

Vila i frid Amanda. 1992 - 2010