Det är nog det här som kallas livet (tror jag).

Jag kommer inte på något särskilt att skriva om, min hjärna vill inte riktigt fungera.

Däremot kan jag dela med mig lite av vad jag har haft för mig de senaste dagarna.

I torsdags tog mitt första blodprov på en annan livs levande människa, det var en sjuksköterska på avdelningen som jag praktiserar på som anmälde helt frivilligt som försöksperson. Jag hade varit rätt kaxig tidigare under veckan och tjatat på min handledare om att jag skulle få sticka honom. När jag sedan fick möjlighet att ta blodprov på sjuksköterskan så var jag inte så kaxig längre... Jag var så himla nervös men jag utmanade mig själv och gjorde ett försök. Jag failade på första försöket då jag missade blodkärlet med nålen, jag fick prova en andra gång och då gick det! Efteråt var jag sjukt stolt över mig själv, jag hade tagit mitt första riktiga blodprov på någon annan, hur coolt är inte det liksom?!

I fredags var jag på Gröna Lund och såg Håkan Hellström. Det var första gången jag såg honom live och han var mycket bra! Jag hade bunkrat upp med ett par flaskor cider och en Smirnoff som jag smugglade in i min Kånken och med mig som sällskap hade jag två polare, Sebbe och Gurra. Det var sjukt mycket människor där och vi träffade på en del människor som vi kände. Konserten såg jag tillsammans med tre andra fina människor, jag drack rusdryck ur en petflaska och var allmänt glad. Jag dansade och sjöng tillsammans med en skön lirare som var full och glad under "Kom igen Lena!", jag rökte en hel del och jag frös emellanåt.

 

 Jag och Kim under Håkans konsert på Gröna Lund i fredags.

Efter konserten träffade jag Tekla, vi lyckades ta oss helskinnade ut från Gröna Lund vilket var rätt bra gjort eftersom det var trehundrafemtiosjutusensexhundratjugofyra andra personer som skulle ut samtidigt som oss. Jag råkade halvt stuka foten precis när vi kommit ut, sen promenerade vi därifrån till Café 60 på Sveavägen, jag drack en vaniljlatte och Tekla drack något slags flummigt te. Efter mycket trevligt snack så bestämde vi oss för att gå varpå jag inser att jag hade missat sista tåget hem. Då är det himla bra att man har en fin vän som man kan krascha hos! Helt oväntat återvände jag den natten till mina gamla hoods, närmare bestämt Axelsberg. Det kändes sjukt märkligt att vara tillbaka på den plats där en av de mest kaotiska perioderna i mina tonår utspelade sig. Samtidigt kändes det rätt bra att ändå återvända efter 3,5 år fast i ett helt annat sammanhang, av helt andra anledningar och på ett helt annat sätt, ett friskt, sunt och positivt sådant. 

Efter ett par timmars sömn så vaknade jag av att Tekla försiktigt väckte mig och jag upptäckte att jag låg med huvudet i fotändan vilket orsakade en kort förvirring innan jag vaknade till liv. Jag har en tendens att röra mycket på mig när jag sover men den natten hade jag nog sprattlat omkring rejält, haha. Efter att ha blivit bortskämd med att bli serverad hembakat bröd och kaffe till frukost så var det dags att dra. Tekla cyklade iväg på andra upptåg och jag knallade ner till t-banan och åkte hem.

Fredagen kanske inte blev exakt som planerat och som det var tänkt men den blev ju rätt awesome ändå! Jag gillar när livet är snällt mot en, vilket det är emellanåt. Då gäller det bara att ta vara på de stunderna för man vet aldrig när eller om de dyker upp igen!