Jag tänker aldrig hålla käften

Jag vet hur det känns att sviken, att bli sparkad på. Jag vet hur det känns när ingen vågar se vad som egentligen händer, när ingen vågar fånga upp en när man är på väg ner. Jag vet hur känns att stå där ensam kvar när alla har vänt en ryggen. När ingenting finns kvar förutom smärtan, vreden och sorgen.

Jag vet hur det känns.

Jag vet hur det känns att stå på ett järnvägsspår och vänta på det där tåget som ska ta med mig bort ifrån allt som gör ont. När polispiketen kommer och de blåklädda drar upp mig därifrån och jag kämpar emot, bråkar, vill inte. De är starkare än mig, jag får skrapsår på magen när de drar upp mig på perrongen. När jag inte vill vara med längre, när jag har fått nog. Men det fattar inte dom, de brottar ner mig när jag kämpar emot. Fem mot en. Jag förlorade igen.


Jag sitter mellan två poliser i piketbussen vid Axelsbergs tunnelbanestation, alla sover förutom jag. Jag sitter där maktlös och förlorad. Sammanbiten, försöker stänga av men känslorna och tårarna är starkare än mig, allting är så mycket starkare än mig. Tårarna tränger igenom och rinner nedför mina kinder.


Jag vet hur det känns att bli ifråntagen allt, ingenting är heligt längre. Ingenting är mitt. Jag vet hur det känns att ligga på mage på ett kalt golv inne på psyk med sex stycken mentalskötare ovanpå. Det är för mitt eget bästa säger dom och spänner fast mig i bälte. Jag känner ett knä i ryggen, jag kan knappt andas. Så fort jag rör mig så trycker de ner mig hårdare mot golvet. Jag skriker tills rösten tar slut, jag gråter tills utmattningen tar över. Bara för att jag inte ville vara med längre, det gör för ont, det finns  ingen återvändo. Inget som kan göra allt bra igen. Jag har inget att förlora, det finns inget att förlora, de har redan tagit ifrån mig allt, de har tagit allt som är mitt. Det lilla som fanns kvar har jag förstört för länge sedan. De drogar ner mig, när jag vaknar finns ingenting kvar, endast smärtan. Mitt hår har klibbat sig fast i min panna av allt svett, jag förlorade kampen igen. Blott femton år.


Jag vill bara säga till dig min vän, att jag vet hur det känns och jag tänker aldrig hålla käften.