Konsten att leva

Att kunna förhålla sig till saker och ting vad det än må vara är lite av en konst i sig. Speciellt om dessa saker och ting inte är särskilt roliga utan snarare jobbiga, smärtsamma och tuffa.

För mig har det tagit lång tid, mycket slit och ett och annat snedsteg att lära mig och finna verktyg att hantera och förhålla mig till händelser, upplevelser och minnen som jag bär på och som jag har varit med om. Jag tror inte att det finns ett förhållningssätt som fungerar livet ut, jag tror att det är något man får jobba och emellanåt kämpa med livet ut för att kunna bibehålla en sund och bra balans i det hela. Man kanske inte lyckas bibehålla det hela tiden, ibland fungerar det och går bra, ibland kommer allting tillbaks och man faller tillbaka. Det går upp och ner, precis som livet självt. Det kanske rent utav är det som kallas livet? Vad vet jag.

Min verktygslåda är rätt välfylld, jag har haft turen att få verktyg av andra längs vägen som jag sedan har samlat på mig och kunnat använda när jag har behövt laga sådant som är trasigt och förstärka lagningen på det som jag redan har lagat. För det som har varit trasigt kommer alltid vara lagat, det kommer aldrig att bli helt igen. Jag är glad att jag har fått så många verktyg och att jag vet hur man använder dem för jag har lärt mig att det som är trasigt är mer eller mindre oanvändbart och det som är lagat faktiskt går att använda.

För ett par år sedan hade jag inte så många verktyg och jag visste inte riktigt hur jag skulle använda dem heller. Det gick inte alltid så bra utan det kunde resultera i rätt så destruktiva handlingar, jag använde mig själv som slagpåse och skadade mig själv på olika sätt och indirekt de som fanns i min närhet. Min självdestruktivitet innebar att jag skar mig, överdoserade olika mediciner, alkohol och andra preparat eller att jag på något annat sätt försökte skada mig själv, ibland även i självmordssyfte. Detta pågick under ett par år när jag var i tonåren och det höll på att kosta mig livet. Jag försatte mig själv i situationer där jag bl.a svävade mellan liv och död, nedsövd i respirator på intensiven efter att ha tagit en överdos och läkarna inte trodde att jag skulle överleva. Det var så jag på något sätt hanterade och förhöll mig till det som var jobbigt, till mitt förflutna, mina minnen, upplevelser och till de jag älskar men som inte alltid är så bra för mig.

Jag är glad över att läkarna hade fel, jag överlevde mot alla odds. Jag fick en ny chans att få vara med ett tag till och till slut, efter att ha kämpat envist och ihärdigt hade jag samlat ihop fler verktyg och med hjälp av andra beslöt jag mig för att ge mig själv och livet en ärlig chans till. Jag lärde mig att använda mig av verktygen på ett bra och sunt sätt, jag lärde mig att det är inte farligt att känna, det gör ont men det går över. Jag lärde mig att ta hjälp av stabila personer i min omgivning, av vänner och närstående. I och med det föll det sig rätt naturligt att lämna det destruktiva bakom mig, jag hade funnit en strategi som visserligen kan kännas svårare att använda i vissa avseenden men som jag insåg är vinnande i längden.

Nu står jag här idag, jag lever och andas. Visst, jag faller tillbaka emellanåt men likt förbannat kravlar jag mig upp igen. Ibland kan livet vara riktigt jävligt emot en men likväl kan det faktiskt emellanåt vara fantastiskt great, eller hur?