The end

I fredags var jag återigen på Gröna Lund, denna gång var det för att se The Arks absolut sista spelning. Jag har alltid gillat deras musik och jag hade aldrig sett dem live tidigare så det var nu det gällde liksom. Jag mötte upp Kim och hennes vän utanför Grönan vid sex, gick och handlade cigg och fick höra att det var The Ark-fans från Tyskland och Italien som hade köat utanför Gröna Lund i flera dagar, snacka om hängivna fans!

Av någon märklig anledning så ställde vi oss till höger om scenen bakom ett smalt träd när vi kom in, jag fattar inte varför, man ser ju inte ett skit. Men i alla fall, där stod vi först en stund, sen satte vi oss ner (det blev för jobbigt för att stå). Kön till toaletterna var oändlig och jag och Kim var jävligt pissnödiga. Kim var sugen på glass också men kön dit var också oändlig. Mobilnätet låg nere emellanåt, det förvånade mig inte, det var en del människor på plats och jag antog att det skulle bli fullt, precis som på Håkan Hellström.

När det var en kvart kvar så fick jag äntligen kontakt med min andra vän som också skulle vara där, hon berättade vart hon stod någonstans så att jag kunde ta mig dit om gick. När konserten drog igång chansade jag på att jag skulle lyckas ta mig in i smeten till min andra vän, så jag jag lämnade Kim, drog på muggen och började att ta mig igenom folkmassan, det var inte lätt kan jag säga, inte ens om man var söt och charmig som jag, haha.

Det här Josephine, hon läser genusvetenskap
på universitetet, det är asballt tycker jag.

Jag insåg rätt snabbt att det var omöjligt att ta sig in i publikmassan och ställde mig vid sidan av om skickade iväg ett mess. Helt plötsligt stod en människa framför mig, jag tittade upp och såg att det var min vän Josephine! Hon hade lämnat sina vänner som stod på ett bord tillsammans med en massa andra människor för att se konserten. Så jag och Josephine stod där och tittade på varann och undrade vafan vi skulle göra. Vi bestämde oss för att försöka ta oss in i smeten, vi försökte från alla möjliga håll och kanter och med olika taktiker men det gick bara inte. Till slut gav vi upp och ställde oss på sidan till höger om scenen där det inte var så mycket folk. Vi gick in på toaletten emellanåt och halsade rusdryck, det var roligt trots att jag fick ont i magen av att halsa nästan en hel cider på typ 15 sekunder. Vi pratade, dansade, klappade takten och sjöng med i de låtar vi kunde. Det var lite roligt att jag kom dit med en person som jag lämnade för att hitta en annan och när jag inte hittade den så springer jag på en tredje person som till slut blir den jag upplever själva konserten med, otippat men åh så roligt det var!

Konserten var himla bra trots att jag inte såg mycket alls, ibland såg jag Olas profil där på scenen och ibland tittade gitarristen på oss, däremot hörde jag, jag hörde Olas fantastiska mellansnack och publiken som sjöng med. Det var så fint.

Efter konserten mötte jag upp min vän som jag inte kunde komma in till i publikhavet under konserten. Vi stod kvar en stund, folk satt framför scenen och höll om varandra, de var helt förtvivlade och grät och det gjorde ont i mig när jag såg hur ledsna de var. Sedan drog vi iväg till centralen där jag träffade på Kim igen, jag hängde på min vän hem till hennes vän för att se en film om Skottland och knark. Jag missade sista tåget hem trots att jag hade kollat SL innan vi började se filmen bara för att jag typ är världens mest tankspridda och förvirrade människa. Jag åkte nattbussen hem tillsammans med fulla tonåringar och kom hem halvfem på morgonen, hujeda mig.

Det var min fredag det och the end of The Ark, nu är det vår tur att ta över.