Smärta, jävla fucking smärta. Jag har smärtsyndrom i benen som kallas CRPS vilket gör att det känns som att någon häller kokande vatten på dem för varje steg jag tar. Ibland fungerar det att gå med kryckor, ibland blir jag helt sängliggande. Det kommer och går i skov och just för tillfället är jag inne i ett sådant. Jag tar starka morfinpreparat, Ipren, Alvedon, Lyrica och Voltaren. Det tar bort den värsta smärtan men den finns alltid kvar i någon mån. Jag vet inte hur länge skoven håller i sig, det kan vara i en dag, någon annan gång kan det hålla i sig i flera veckor.
Just nu är jag inne i ett ganska långt skov, det har varat i en vecka hittills och det har varit fruktansvärt. Jag har haft (och har) så otroligt ont att det inte går att beskriva med ord. Precis nu när jag skriver detta så ligger jag i min säng och kan knappt röra mig. Minsta rörelse med högerbenet gör att jag är på vippen att skrika ut min smärta trots att jag är fullproppad med morfin, Alvedon, Ipren, Voltaren och Lyrica. Jag hoppas verkligen att det här skovet går över snart!!
Trots all smärta och skit så försöker jag göra så mycket jag kan och tar vara på de goda stunderna då jag har mindre ont och därmed kan göra mer saker. Häromdagen var jag och Mathilda (min fina flickvän) på Ikea och handlade, då körde jag kundvagnen med både henne och grejerna vi skulle köpa i. Så ja, det går lite upp och ner helt enkelt.
CRPS är en ganska ovanlig diagnos och den får man oftast i tonåren. T.ex. kan syndromet utlösas av en operation och det var precis det som hände mig. Jag var fjorton år och ett löfte inom fotbollen som vänsterforward då jag tvingades opereras för att förlänga mina hälsenor. Operationen misslyckades, mina hälsenor blev inte längre och då utlöstes det här smärtsyndromet. Jag fick sluta med det jag älskade (alltså fotbollen) och istället fick jag kämpa med att stå ut med mina smärtor i benen som då kom i ganska täta och kraftiga skov. Jag fick ta starka smärtstillande läkemedel bl.a Tradolan och Citodon. Det blev ganska klurigt för mig för att om jag tog medicin så blev jag så dåsig och borta i huvudet att det påverkade mitt skolarbete. Däremot om jag lät bli att ta medicinerna som jag hade fått utskrivna av min läkare på smärtkliniken på Astrid Lindgrens barnsjukhus så skulle jag inte kunna gå till skolan alls. Då skulle jag bli tvungen att ligga blixtstilla hemma i min säng och endast kunna fokusera på hur jag skulle handskas med de fruktansvärda smärtorna. På något sätt klarade jag av mina studier i högstadiet men fråga mig inte hur för jag har ingen aning!
Det är så sjukt frustrerande och energikrävande att ha ont i princip hela tiden. Just nu när jag är inne i ett skov så hjälper inte ens morfin. Ingenting verkar hjälpa, det är bara att rida ut stormen helt enkelt. Det går över, ingenting är konstant här i livet, allt går över förr eller senare alltså även detta. I'll keep hanging on!!!! :D
Klart slut, over and out!/Charlie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar