Jag var där!

Detta är min uppsats i svenska A när jag gick första året på gymnasiet, den fick min svensklärare att börja gråta...

Mitt hjärta bultar hårt med snabba taktfasta slag i mitt bröst. Förbandet har precis klivit av scenen och den mörkröda ridån har slagit igen. Jag står på den åtråvärda platsen, längst fram i mitten. Konserten är slutsåld sedan långt tillbaka och det märks, rummet är fyllt till bristningsgränsen med människor. Jag ser mig omkring, ljuset är dovt och en rökmaskin fyller lokalen med rök. Det lägger sig som ett molntäcke över oss och ger mig en känsla av mystik. Ridån går upp, bandet börjar spela en för mig välkänd slinga ur en av deras låtar. Platsen på scenen framför mig är tom. Plötsligt ökar applåderna i intensitet och på scenen kliver hon fram i en röd cape med luvan uppdragen över huvudet, Annika Norlin. Hon ställer sig bakom mikrofonen rakt framför mig, hennes nacke är böjd. Jag står så nära att jag skulle kunna sträcka fram min hand och lägga den på hennes fot och jag kan se hennes bröst höja och sänka sig i takt med hennes andetag, sedan börjar hon sjunga. Hennes sångröst är inte perfekt, hon sjunger i fel tonart med en vemodig, norrländsk dialekt. Ingen annan kan få mig att känna på samma sätt och så starkt som hon kan när hon står och skriker "Dom jävlarna ska skjutas!". Publiken skriker med och lokalen fylls med så mycket laddade känslor att det känns som om taket skulle kunna lyfta. Denna känsla av samhörighet och gemenskap som skapas där och då sker eftersom hon bjuder in publiken att vara med och skapa något som inte går att beskriva med ord eller att spela in på en skiva eller film.

Detta är ett väldigt bra exempel på att det finns känslor, tankar och intryck som bara går att uppleva genom att vara på platsen där det händer, live. Lisa Appelqvist skrev en krönika om just detta i Kristiansstadsbladet, 19.8.2010. Hon provade ett nytt koncept för livespelningar som Aftonbladet.se hade lanserat. Livekonsert via webben där publiken kan hångla, applådera och tända tändare samtidigt som den uppträdande artisten sitter instängd i en studio  med en animerad bakgrund som föreställer en scen och gör en spelning. Hon beskriver hur intimiteten uteblir helt och att grejen med att spela live, alltså publikkontakten aldrig infinner sig. Jag håller helt med henne, för hur ska en kontakt kunna infinna sig med en publik som inte finns på plats och knappt är märkbar för de som uppträder. Det som artisterna ser är en massa filmkameror och det säger ju sig självt att det inte går att uppnå samma känsla och intimitet med en filmkamera som med en helt närvarande publik på plats under en konsert. Det är ju ungefär som att jucka mot en lyktstolpe, det känns inte helt bra, det är lite stelt och känslan som man vill uppnå uteblir. Men det är bättre än ingenting. Det är ju bra att det finns alternativ som är mer lättillgängliga och som många kan ta del av, men till vilket pris?

Det som jag tycker skiljer sig mest mellan en livespelning på webben och att gå på en konsert på riktigt är att känslan, intimiteten, kontakten och samhörigheten uteblir helt via en webbsänd konsert. Det är just det som är poängen med att spela live att få chansen att uppleva det på plats tillsammans med andra. Att känna att man är en del av ett sammanhang, att känna tillhörighet och dela sin glädje med andra likasinnade. Det är bara något som går att uppleva på plats tillsammans med andra och inte via en webbkamera. Det känns helt värdelöst att sitta framför en skärm och se en föreställning live. Jag har inget emot att det finns men jag är lite orolig över att begreppet "livekonsert" förlorar sin innebörd helt. Ska man döpa om det till "livelivekonsert" så att folk verkligen förstår att man ska gå och se någon på riktigt och inte på en skärm?

För mig är det ingen tvekan om hur jag helst upplever en liveföreställning eftersom jag är en riktig nörd. Jag vill vara på plats där det händer. När jag får gå och se mitt favoritband Säkert! spelar live och få se sångaren, textförfattaren och geniet Annika Norlin i egen hög person, ja då känns det som att komma hem.