...

Försöker desperat hitta ut ur mörkret, jag drunknar i mitt eget självförakt. Ser en glimt av ljus långt bortom mörkret. Känslor och tankar krockar med varann i ett mentalt kaos. Förnuftet säger en sak, känslorna något annat. Förlorar mig själv, tappar greppet, bryter ihop. Förlorar verklighetsförankringen helt, ångesten brottar ner mig, slår mig hårt och brutalt. Faller isär, går sönder i tusen små bitar. Försöker desperat samla ihop de sköra, ömtåliga skärvorna, de som en gång var jag. Försöker resa mig, ramlar igen. Tappar andan, kippar efter luft. Panik bryter ut i min själ, drar ner mig djupare än någonsin förr. Rädsla speglas i mina förtvivlade ögon. Gråten fastnar i halsen, kan inte gråta, får inte gråta. Ensam är stark. Nej, ensam är inte stark. Finns det någon där? Finns det någon som tar emot mig när jag faller? Jag måste finna en väg ut. Fast det jag mest av allt vill ha just nu är en kram.