Livet befinner sig i något slags mellanläge för tillfället. Jag har inte kommit tillbaka helt, jag faller tillbaka men jag tar mig an bakslagen på bättre sätt, jag ber om hjälp, pratar med vänner istället för att stänga in mig på mitt rum och karva i armarna eller ta alldeles för mycket tabletter för att ta bort smärtan. Jag blir sakta men säkert bättre, det känns skönt.
Även om jag har varit borta från det "vanliga" livet med skola, läxor och vänner så känns det inte som att jag har tappat fotfästet helt. Visst, jag har fallit tillbaka, ramlat ihop i en hög flera gånger men jag har alltid rest mig. Jag har sopat bort smutsen på knäna och fortsatt framåt.
Jag hoppas att jag snart är tillbaka helt, men det får ta den tid det tar. Jag tänker inte göra saker och ting halvdant och intala mig själv och alla andra att det är okej när det egentligen inte är det. Ingen vinner på det i längden, allra minst jag. Det vore att slå sig själv två gånger och det är jävligt onödigt. Så många gånger jag har övertalat mig själv och alla andra runtomkring mig att det är bra när det inte är det för att sedan falla, det är inte shysst mot någon. Nu ska jag fan göra saker och ting ordentligt!
Jag går fortfarande som dagpatient på Danderyds sjukhus. Den senaste veckan när jag har kommit dit och klivit in innanför avdelningens dörrar så har jag tänkt "vad fan gör jag här?". Just nu känns det som att det inte ger mig något att vara där, jag går omkring på avdelningen, ser lite på tv, pratar lite med någon av medpatienterna, äter lite och sen åker jag hem igen. Visst, det ger mig lite struktur i vardagen, jag har något att kliva upp till, får komma ut lite och byta miljö. Men sen är det inte så mycket mer än det. Jag har problem med sömnen, får sova max ett par timmar per natt, det får jag ingen direkt hjälp med. Medicinerna jag får hjälper inte, och råden de ger mig anammar jag redan men fortfarande kan jag inte sova. Jag blir så frusterad! Men det är bara att hålla ut säger de, förr eller senare somnar jag alternativt blir jag psykotisk och då hamnar jag ändå där säger de. Va? Jaha, okej... Hm.
Ja det var väl det jag hade att dela med mig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar